Nu får de ge sig!

“Dunderdumt” har varit tapetserat över halva Uppsala de senaste veckorna. Men vad är det som är dunderdumt egentligen? Ett tips: straffskatt vikariat.

Om det är något som vi behöver i Sverige så är det en sund arbetsmarknad. En arbetsmarknad som står öppen för de som har svårare att få ett jobb än den vite, medelålders medelklassmannen – för unga och för nya svenskar. Som sossarna själv t.om skriver – vi kan inte vänta!

Men kan nån förklara för mig hur det ska bli lättare att anställa dessa när man vill införa skatt på allt möjligt? Inte nog med att man vill dubbla arbetsgivaravgiften för unga, man vill också höja inkomstskatten, införa förmögenhets- och fastighetsskatt och nu till råga på allt införa en vikarieskatt!

Har Ohly ens besökt en arbetsplats eller talat med unga väljare? Visst, ett vikariat är inte en lika cementerad anställning som en fast anställning, men det är ändå en anställning! Detta bevisar bara att Ohly & co inte har gjort en konsekvensanalys. Som jag har beskrivit tidigare så låter man principerna gå före människorna.

Om det är något som en vikarieskatt kommer leda till så är det att ungdomar får ännu svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

Gör om, gör rätt!

Andra på samma ämne: Per Altenberg, Ravenna, Edvin Alam, Jesper och Adam Cwejman

De rödgröna höjer skatterna mer än vad de själva vill.

Alltså man undrar ju. Sitter och läser i morgonens DN. Det finns en mycket pedagogiskt tabell där man redovisar de tre oppositionspartiernas inställning i olika frågor och sedan vilken överenskommelse de nådde.

Att politik handlar om kompromisser, det är inget ovanligt eller uppseendeväckande. När man inte har egen majoritet så får man kompromissa. Ta exempelvis förmögenhetsskatten. Här ville S ha en skatt som innebär ett tillskott med 3,4 miljarder till staten. Men eftersom de inte får regera ensamma så måste de förhandla, exempelvis med vänstern som vill ha en skatt på 3,8 miljarder. Om dessa två hade förhandlat så hade skatten troligtvis hamnat nånstans mellan de olika buden, typ, 3,6 mdkr.

Nu är det ju inte bara vänstern och sossarna som förhandlar dock, även miljöpartiet sitter med runt bordet. De vill inte ha någon skatt över huvud taget, vilket borde ha resulterat i en skatt som är lägre än både sossarnas och vänsterns (rent matematiskt 2,4 miljarder). Nu blev det dock inte så. I de rödgrönas värld verkar man inte kompromissa utan snarare plussa på. Överenskommelsen landade på 4 miljarder, det vill säga mer än vad något av de tre partierna ville ha.

Med andra ord, när de tre rödgröna samlas, då höjer de skatterna med mer än vad de vill om de hade fått regera själva.

Pensionärsdebattsträsket – en liten överblick

Har precis ögnat igenom socialdemokraternas budgetmotion. Anledningen till att jag fick för mig att leta upp den på riksdagens hemsida och plöja igenom de 108 sidorna är att jag tittade på morgonens debatt om pensionärerna mellan Reinfeldt och Sahlin.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev särskilt klokare av debatten. Som vanligt. Reinfeldt har fortfarande en förfärlig fäbless för långa och invecklade meningar som man måste vara doktor i grammatik för att tränga sig igenom. Sahlin är ju mer lättförstådd men däremot full av motsägelser.

Och det var en av dessa motsägelser som fångade mitt intresse. Sahlin kritiserade skattesänkningarna för löntagare som meningslösa och oansvariga men pläderade sen för en motsvarande skattesänkning för pensionärerna. Hon är alltså emot mer pengar i plånboken för arbetare, men för mer pengar i portmonän för pensionärerna. Är det rättvist?

Fast det mest intressanta kom sen. I ett försök att sjabbla bort korten ville Sahlin inte stå för budgeten över huvud taget. Reinfeldt hävdade att socialdemokraterna inte vågade stå för sina skattehöjningar. Sahlin ville däremot varken säga bu eller bä utan hänvisade bara till den rödgröna vårdbudgetmotionen som kommer senare i vår. Vi som inte sitter med i förhandlingarna vet med andra ord ingenting om hur de rödgröna vill att skatterna ska se ut.

Bla bla bla, med andra ord. Jag menar, om man inte ska tro på att socialdemokraterna vill höja skatterna med nästan 20 miljarder kronor (19 915 000 000 kronor enligt deras budget, se sida 107), varför ska man då lita på att de vill sänka skatten för pensionärerna med drygt 3 miljarder?

I vilket fall, jag vände mig till sossarnas höstbudgetmotion för att se vad de tyckte för ett par månader sen i alla fall. Kontentan av debatten med den som grund är då såhär:

  • Sahlin tycker att det är fel att regeringen genom jobbskatteavdraget har gett tillbaka 71 miljarder kronor till arbetstagarna som de kan lägga på sparande, resor och annan konsumtion (se inslaget)
  • Sahlin tycker att man ska sänka skatten för pensionärerna med mindre (3 miljarder kronor -se budgetmotionen, sida 106) än regeringen som vill sänka skatten för pensionärerna med 5 miljarder.
  • Sahlin vill trots sänkt skatt för pensionärer totalt höja skatterna med 19 915 miljoner kronor. Bl.a. på inkomst, avskaffat RUT-avdrag, ny förmögenhetsskatt, skatt på vattenkraftverk o.s.v.

Det där sistnämnda kan man ju för övrigt fundera på. En höjning av fastighetsskatten på vattenkraftverk med 450 miljoner kronor, är det verkligen välkommet när elpriserna redan är så höga som de är?

Bla bla bla, med andra ord. No wonder väljarna känner sig förvirrade.

Bensinskatten

Äntligen har moderaterna kommit ut ur garderoben och vågar erkänna att höjd bensinskatt är bra för miljön.

Det verktyg som gör att människor ändrar sina vanor som mest är det verktyg som snor lite ur plånboken. Att Borg nu tar bladet från munnen och erkänner att skatter på miljöskadliga ämnen är något bra, kanske till och med för hela alliansen. Visst, det kanske var ett litet brytande av ett kristdemokratiskt vallöfte. Men ska vi förstöra mer luft och förvärra miljön bara för att tillgodose ett gäng kristna som ändå är på väg bort? Självklart inte!

Nu väntar jag bara på att Borg ska våga säga att grön skatteväxling är något bra: högre skatt på sånt som skadar miljön och lägre på sånt som inte skadar. Win-win!

Andra bloggar om: , , , , ,

Political compass

Efter att ha läst Marcus Fridholms kommentar om min syn på avskaffandet av fastighetsskatten hittade jag till en sida som på ett förenklat sätt efter en enkät placerar en på en politisk skala. Ganska intressant.

Jag trodde inte att jag skulle hamna så långt åt vänster och jag trodde inte heller att jag skulle ha hamnat så långt åt libertarianhållet. Men man kan väl säga att det senare är mer positivt än det förra. Fast å andra sidan är väl inte min mittenplacering så förvånande. Jag har ju mer och mer hamnat till vänster om mina kamarater. Aja, är väl kanske bara bra eftersom det ger dem en anledning att ifrågasätta sina egna ståndpunkter och i slutändan göra dessa mer motståndskraftiga. Svammel svammel.


I alla fall. Fridholm förtjänar att bli kommenterad. Självklart – som stockholmare vet jag – så är det dyrare och så vidare i storstadsregionerna. Men om staten blir av med ca 24 miljarder kronor när man slopar fastighetsskatten så är det bra att fundera på hur man ska täppa till det hålet. Och då är det bättre att ta ut en hög skatt på försäljningen av fastigheterna. En sådan skulle också slå hårdare mot de “rikare” eftersom de säljer för högre summor. Och jag andser itne att det finns något problem med det.

Fridholms exempel med middagsgästerna passar också dåligt eftersom det i den här frågan handlar om ett avskaffande av fastighetsskatt som slår hyffsat hårt mot staten (nästan 2% av skatteintäckterna). Det behöver kompenseras så att friheten även i fortsättningen kan garanteras. Det var min poäng.