Solen skiner i Almedalen

Idag har det varit strålande väder i Almedalen och idag hade jag min sista programpunkt – Roast med Alliansens studentförbund. Vi i Liberala studenter hade tagit initiativ till och arrangerade en skämtsam och trevlig aktivitet. Fyra personer från vardera alliansstudentförbund – Karin Pihl från Liberala studenter – satte på sig standup-hatten och gav både skämtsamma insikter om den egna partikulturen samt om hur det är att regera i koalition.
Alliansroast

Continue reading Solen skiner i Almedalen

Smårörig men tydliggörande debatt i Uppsala

Ergo-debattDebatterade igår studentekonomi tillsammans med representanter för de andra studentförbunden. Det var en bra debatt som tydliggjorde en hel del skillnader för de som var där och lyssnade.

Oppositionen försökte påvisa att Folkpartiet och Alliansen underminerar studenternas ekonomi. Självfallet är det inte sant. Som jag har skrivit tidigare har studenternas ekonomi, realt, knappt varit så stark som nu.

Läs gärna referatet i Ergo, som dock inte ger en helt rättvisande bild av debatten i min mening

Utbildning är ingen dans på rosor

Skriver idag tillsammans med Hanna Håkansson i Upsala Nya Tidning om behoven av ytterligare kvalitetssatsningar i högre utbildning, bättre lärare och en ny syn på högskolestudier:

Den senaste tiden har diskussionen gått het om högskolenybörjarnas kunskaper. Lärarna hävdar att studenterna kan för lite och Sveriges Förenade Studentkårer menar att det är lärarna som är dåliga.

Ingen diskuterar dock den bakomliggande orsaken – flumskolan och den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet.

Strax efter årsskiftet (UNT Debatt 2/1) slog nio lärare i historia vid Uppsala respektive Linköpings universitet larm om bristande kunskaper i svenska hos sina studenter. Studenterna påstods ha ett oerhört begränsat språk och dålig ordförståelse.

Artikeln följdes upp av Ebba Lisberg Jensen, som på Sveriges Universitetslärarförbunds hemsida hävdade att studenterna har en inlärningsförmåga som kan jämföras med en 13-årings.

Från studenthåll slår man dock föga förvånande ifrån sig kritiken. Sveriges Förenade Studentkårer (Metro 21/3) menar att det är lärarna som är dåliga och allt skulle lösas om det satsades mer resurser på lärarnas pedagogik.

Ännu ett skyttegravskrig gynnar inte svensk utbildningskvalitet. I stället borde alla parter inom utbildningsväsendet reflektera över vilka brister som behöver åtgärdas. Liberala studenter ser framför allt tre åtgärder som avgörande:

  • Gör upp på allvar med flumskolan. Grundskolan har länge präglats av låga kunskapskrav som en följd av en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Samtidigt visar en betryggande mängd forskning på betydelsen av en närvarande lärare som förmår att engagera eleverna. Om kunskapsresultaten ska höjas måste läraren ta ett större ansvar vid katedern och finnas till hands för de elever som behöver hjälp.
  • Uppvärdera lärarrollen. Under Socialdemokraterna fick lärarna både mindre inflytande och mindre lön. Ytterligare reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och Folkpartiets lönesatsningar som kan ge upp emot 10 000 kronor mer i månaden för duktiga lärare behöver därför få genomslag. Sveriges lärare gör varje dag en stor insats för Sveriges framtid. Men om vi ska lyckas rekrytera morgondagens lärare måste samhällets uppskattning också synas i lärarnas plånbok.
  • Täpp till kvalitetshålen i den högre utbildningen. På 1990-talet genomgick högskolorna en enorm utbyggnad. Detta var nödvändigt för att möta en allt mer globaliserad ekonomi, men i jakt på kvantitet glömdes kvaliteteten bort. Många studenter träffar i dag inte sina lärare mer än ett par timmar i veckan och många lärare saknar pedagogisk utbildning eller erfarenhet av forskning. Kvalitet i högre utbildning kräver att studenter möter sina lärare ofta och får ut något av mötet i seminariesalen.

Det är i mötet mellan lärare och student som kunskapstörsten väcks och förståelsen ökar. Om inte satsningarna på grundskolans lärare går hand i hand med ytterligare kvalitetsatsningar på högskolan finns risk att Sverige tappar i den globala konkurrensen.
Lärare och utbildningstimmar är dock inte allt. Sverige behöver även en diskussion om den enskilde högskolestudentens ansvar. Studier på högre nivå varken är eller ska vara en dans på rosor. Studenter är vuxna människor och i takt med att studenterna kan ställa krav på sin utbildning måste man tåla att lärarna ställer krav tillbaka. Utbildning är någonting ömsesidigt där studenter och lärare arbetar tillsammans för att utbildningen ska bli så bra som möjligt.

Svensk högskoledebatt har allt för länge präglats av att olika intressegrupper skyller på varandra. Nu senast när lärarna beklagar sig över studenterna och studenterna pekar på lärarnas brister.

Om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation i en globaliserad ekonomi måste vi dock upp ur sandlådan. Först när alla inser att kunskap inte växer på träd, utan frodas genom hårt arbete och eget ansvar kan Sverige bli en vinnare i konkurrensen.

Billström gör skillnaden mellan M och FP tydlig

Idag tillsammans med Hanna Håkansson och Jonatan Macznick på SVD Brännpunkt:

Tobias Billström bekräftade i dagarna sin inställning till papperslösa flyktingar. Det är även fortsättningsvis en hårdare och inhumanare linje mot de som behöver humanitet mest. Samtidigt kan vi känna oss trygga i att Folkpartiet i både uttalande och i det nyligen presenterade partiprogramsförslaget valt en helt annan och generösare riktning. Billström företräder inte den politik som regeringen kom överens om tillsammans med Miljöpartiet, möjligen företräder Billström en moderat migrationspolitik.

Den överenskommelse regeringen gjorde med Miljöpartiet var ett välkommet steg mot en human och generös migrationspolitik. Överenskommelsen har effektivt arbetat bort Sverigedemokraterna från inflytande över migrationsfrågor i riksdagen. Det är därför beklämmande att överenskommelsen undermineras av en minister i regeringen.

Det blir allt mer uppenbart att Billström och Moderaterna inte bara motarbetar överenskommelsen, Billström verkar överhuvudtaget inte dela den människosyn som överenskommelsen ger uttryck för.

Det är därför glädjande att Folkpartiet tydligt visar att man står fast vid en liberal och human politik för papperslösa flyktingar. I Folkpartiets nyligen presenterade partiprogramsförslag går att läsa att: ”Även om invandringen är reglerad lever många människor utan tillstånd i Sverige, så kallade papperslösa. Att de vistas här utan tillstånd gör inte att de saknar de grundläggande mänskliga rättigheter som tillkommer alla.”

Det nya partiprogramsförslaget visar med all önskvärd tydlighet att Folkpartiet till skillnad från Moderaterna står upp för en fri invandring. På samma gång uppmanar Jan Björklund migrationsministern att stå fast vid den överenskommelse som regeringen ingått med Miljöpartiet.

Att Billström inte tycker som regeringen är uppenbart, ursäkter till trots. Folkpartiets företrädare borde även i framtiden trycka på den liberala migrationspolitik som finns i överenskommelsen. Det är glädjande att Folkpartiet tar ställning och vår förhoppning är att man inte heller i framtiden kommer stå tysta införa Billström och Moderaternas politik.

Sega könsnormer hotar kvaliteten i forskningen

Skriver i Lösnummer, Örebro studentkårs tidning, tillsammans med Emil Eriksson Rissve om behovet av en mer jämställd akademi:

Kunskap bygger framtiden. För att dra nytta av den kompetens som finns i svensk högskola måste den ojämställdhet som finns på svenska universitet motarbetas. Liberala studenters förslag om årliga jämställdhetsutvärderingar av svensk forskning borde därför bli verklighet.” Det skriver Liberala studenter.

Den svenska högskolan är i några viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bland annat att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning numera är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, fortfarande endast 18 procent kvinnor och 82 procent män.

Högskoleverket pekar på att en del av problemet ligger i sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla. Till exempel har inom forskningen endast 12,7 procent av det som tilldelats excellenscentra eller strategiska satsningar gått till kvinnor, medan 87,3 procent har gått till män.

Kvinnor sållas helt enkelt bort, trots att de varit toppkvalificerade. I en forskningsvärld med sådana könsstrukturer blir alla förlorare.

Ett sätt att stoppa detta vore att genomföra årliga utvärderingar av jämställdhetsperspektivet på forskningsanslagen. På så sätt synliggör man ojämställdheten och kan lättare åtgärda problemen. Snedvriden fördelning av forskningsanslag måste få ett slut om svensk forskning även i framtiden ska hålla världsklass.

I grupper där studenter och anställda har skiftande erfarenheter berikas utbildning och forskning av att olika perspektiv bryts mot varandra. Mångfald och jämställdhet mellan kvinnor och män ger därför högre kvalitet och större bredd i forskning och utbildning.

Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen, ingen ska väljas bort på grund av vad hen har mellan benen. Det är också en avgörande fråga för akademins legitimitet som samhällsbärande institution, och i förlängningen för det svenska samhällets utveckling och konkurrenskraft, att ingen sållas bort på fel grunder.

Om vi på allvar tror att män och kvinnor i snitt är lika smarta och driftiga, då kan inte ojämställdheten på svenska universitet förklaras på annat sätt en med unkna könsnormer.

Svensk utbildning och forskning förtjänar bättre. Det är dags att se bortom individen och låta kunskapen styra.

Varning för barn!

Skriver i Gaudeamus, Stockholms studentkår tidning om att socialförsäkringarna för studenter behöver reformeras:

Genom livet kan vi från och till hamna i situationer där vår inkomst drabbas hårt. Man kan exempelvis bli sjuk eller bli med barn. Fram till 1800-talet kunde detta innebära en katastrof och släkt och vänner fick komma till undsättning. Men med socialförsäkringarnas intåg fanns det ett skydd som var finansierat av frivilliga premier när ens inkomst drabbats hårt. Det är undermåligt att denna framgång ännu inte nått studentgruppen som alltjämt står inför en personlig katastrof i det fall att man blir förälder eller sjuk.
Det sociala skyddsnätet bygger på att vi ska skyddas från inkomstbortfall, och gott så, men problemen hopar sig när begreppet sjukpenninggrundande inkomst ska definieras. Studiemedlet räknas inte till denna kategori och följden blir studenter som står utanför både sjuk- och föräldraförsäkringen. Det är inte attraktivt att vara student i ett land där studenter inte är försäkrade på ett rimligt sätt. Utan studenter minskar tillgången på utbildad personal till företagen som får Sverige att gå runt.

När sjukpenninggrundande inkomst inkluderar studenter slipper studenter se sin inkomst halveras vid föräldraförsäkringen (så kallad ”nollklassad”). Studenter slipper dessutom cirkulera i ett, för studenter, mycket labilt och komplicerat sjukförsäkringssystem som riskerar att trolla bort en betydande del av inkomsten, beroende på hur man lägger upp sin egen finansiering. En förändring skulle innebära att studenter får tillgång till de sociala skyddsnäten som gäller för förvärvsarbetande. Det är investering nog att skuldsätta sig mycket hårt samt leva på begränsad ekonomi under sin studietid för att det ska vara rimligt att ta ifrån studenter det sociala skydd som gäller för många andra.

I synnerhet slår osäkerheten och otryggheten mot dem som inte har råd att gå ner till en ännu mer begränsad inkomst. Denna grupp studenter är de med föräldrar utan studiebakgrund och de studenter som saknar finansiell uppbackning hemifrån i det fall att något under studietiden skulle gå snett. I längden innebär det att alla inte har lika möjligheter att studera vid högskola eller universitet.

Det är inte acceptabelt att vi behöver varna studenter för barn eller att de som redan har barn måste vänta med studierna av just den anledningen. Än värre att studenter inte kan bli sjuka om de inte har ekonomiskt stöd från välbetalda föräldrar. Det finns inga ursäkter, socialförsäkringarna för studenter måste genast reformeras.

Se till att studenter har råd med hyran!

Svarar Mahnus Nilsson, S-studenters ordförande, i Spionen, tidningen för studenter och anställda vid Göteborgs universitet, med anledning av hans artikel om bostadsbristen för studenter:

Den 10 april skriver Magnus Nilsson (s) i Spionen och det märks att socialdemokraterna och S-studenter fortfarande kör i samma gamla hjulspår. Liberala studenter delar uppfattningen att regeringen och Stefan Attefall inte har presenterat tillräckligt ambitiösa åtgärder för att komma till rätta med bostadsbristen i Sverige. En sak är dock säker: fler subventioner är inte lösningen.

Det stora problemet på bostadsmarknaden är inte bristen på subventioner. Hyresregleringen har gjort att hyrorna generellt är lägre än vad hyres­gäster är beredda att betala. Detta gör att rörligheten på bostadsmarknaden är låg, vilket framför allt slår mot yngre och låginkomsttagare eftersom befintliga hyresgäster inte flyttar från sina billiga boenden. I de studentvänliga hyresrätterna bor idag de välbetalda och högutbildade.

Detta är inget revolutionerande budskap. Hyres­regleringen och de tidigare subventionerna har skapat en ineffektiv fastighetsmarknad som inte klarar av att försörja oss med bostäder. Den analysen drar till och med socialdemokraternas tidigare bostadssamordnare Sonny Modig, som numera är vd för det socialdemokratiskt styrda bostadsbolaget i Malmö kommun. Hyressättningen behöver förändras i grunden.

Vad regeringen borde göra är därför att fortsätta på den inslagna vägen med friare hyressättning. Vad Liberala studenter saknar i regeringens politik i dagsläget är en ordentlig analys av hur höga hyror på nybyggnationer riskerar att slå mot studenter och studentfamiljer med svag ekonomi. Vi efterfrågar inte riktade subventioner till fastighetsägarna, utan mer pengar i studenters plånböcker.En vettigare bostadspolitik genomförs i två steg:

  1. Underlätta för fastighetsmarknaden att producera bostäder utan snedvridande subventioner och
  2. se till att ekonomiskt svagare grupper såsom studenter har råd att betala hyrorna i de nya bostäderna.

Vi måste få till stånd en hyressättning som gör det möjligt för hyresgäster och byggherrar att mötas vid ett rimligt pris. Två intressanta förslag som har lyfts i debatten är förändrade momsregler för fastigheter och en slopad fastighetsskatt för hyreslägenheter. Vi tror att detta för studenters del behöver kompletteras med ett studiemedel som följer prisutvecklingen och är anpassat till verkligheten samt i vissa fall ett ökat ekonomiskt stöd för till ­exempel studerande föräldrar.

Tillgången till bostäder för såväl unga som för studenter är en allt för viktig fråga för att schabblas bort i gamla idéer om subventioner till byggherrar. Reformera bostadsmarknaden så att fastighetsägarna får råd att bygga bostäder utan subventioner, och se till att studenter får råd att betala hyrorna. Så ser en liberal lösning på bostadsbristen ut.