Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Därför överklagar vi inte förvaltningsrättens dom

Idag publicerade UNT en artikel om den dom som föll mot Uppsala kommun förra veckan och som upphävde de “Råd och vägledning” som VFN antog tidigare i år. Den rubrik som UNT satt (“Kommunen får bakläxa om ledsagare”) är missvisande eftersom Förvaltningsrätten över huvud taget inte resonerar kring rätten till ledsagning i sina domskäl. Men domen är ändå intressant eftersom vi i nämnden idag diskuterade huruvida vi skulle överklaga domen.

Själva domen bygger på ett kommunalbesvär från ett antal kommunmedborgare som ansåg att dokumentet begränsar handläggare och politiker i nämndens individutskott på ett sätt så att dessa inte kan fatta beslut i enlighet med framför allt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Förvaltningsrätten gick i princip på de klagandes linje och ansåg därför att nämndens beslut inte var lagenligt (en kommunal nämnd har ju inte befogenhet att fatta beslut som strider mot lag).

Jag vill först tillägga att Förvaltningsrättens dom är illa underbyggd och svår att förstå. Om jag skulle spekulera så skulle Kammarrätten inte göra samma bedömning. Trots detta så argumenterade jag mot att nämnden skulle överklaga domen. Här var jag inte oemotsagd till en början, det fanns en mer eller mindre stark vilja att överklaga på sina håll. Men rationella argument vinner alltid i längden. Oppositionen var visserligen enig i frågan om att inte överklaga, men den enigheten var å andra sidan kortvarig när (S) och (MP) inte röstade med (V)s förslag att återinföra de gamla riktlinjerna.

Problemet med det nuvarande (upphävda) dokumentet är enligt FR att det inte tillräckligt tydligt ger uttryck för att kommunen även fattar beslut tills vidare, att det ställer krav på ett “omedelbart” behov av den sökta insatsen och att man ska vara beredd att flytta när verkställighet erbjuds. Detta i kombination med att vi behöver omformulera skrivningarna som är kopplade till rätten till ledsagning gör att en revision av dokumentet är det bästa svaret på Förvaltningsrättens dom. Revisionen måste enligt mig också syfta till att göra att dokumentet, såväl som den faktiska handläggningen, med säkerhet ligger i linje med LSS och skapa trygghet för de som berörs av våra beslut.

Det sadistiska Sverige ropar på hårdhet

Igår kunde man läsainternet (och nu på morgonen i tidningarna) att domstolarna dömer allt fler till fängelse, men att man på senare tid dömer till något kortare fängelsestraff. Oj oj oj, utropar Beatrica Ask, usch va hemskt! Vi måste ju bura in brottslingarna för att få ner brottsligheten!

Jag vet inte vad som är det värsta, en onyanserad och på gränsen till okunnig justitieminister eller en opinion som nickar instämmande. Jag kommer att tänka på sossarnas retorik mot moderaterna: ”ni bekämpar inte arbetslösheten, ni bekämpar de arbetslösa”. Ungefär likadant tänker folk i Sverige: vi ska inte satsa på att bekämpa orsakerna till kriminalitet, vi ska slå tjuvarna på fingrarna.

Men frågan som man ska ställa sig, och som inte ställs någonstans i den politiska debatten, är ju om hårdare straff och fängelse verkligen fungerar. Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet uttrycker det ganska bra:

Folk i allmänhet anser sig veta hur man når resultat. Ett samband mellan strängare straff och minskad brottslighet ses som självklart. Kunskapskällan är det s.k. sunda förnuftet (som dessvärre ofta är varken sunt eller förnuftigt).

Det som enligt forskning mest påverkar laglydnaden är inte längden på straff – vilken brottsling räknar med att bli straffad? – utan risken för upptäckt, utbildning, tillfälle att begå brott, social samhörighet och arbetsförhållanden.

Så om det inte är av preventiva skäl som allmänheten vill bestraffa brottslingar, vad är det då? Jo, viljan att bestraffa! Med andra ord, ett utryck för en slags kollektiv sadism.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

Snurrig värre från Moderaterna

Hur snurrig den svenska debatten blir kan man se här. De unga moderaterna snurrar ihop det som nästan bara moderater kan drar och en parallell mellan ungdomsarbetslöshet och LO. Hur kan ett avskaffande av en centralorganisation skapa fler jobb? Effekten borde väl snarare bli den motsatta, när hundratusentals fackliga representanter inte längre har ett vända-papper-jobb…

I alla fall. Turordningsreglerna har inget med facket att göra! De finns lagstadgade i LAS. Och de har inte heller något att göra med viljan att anställa, de säger bara vem som ska gå först vid arbetsbrist.

Det är iofs intressant att se att moderaterna börjar slåss mot varandra, men de slåss fortfarande på samma planhalva: turordning hit och turordning dit, ersättningsnivåer hit och ersättningsnivåer dit.

Det man måste göra är ju att göra det mer lönsamt att anställa. Punkt!

All publicitet är bra publicitet. Eller?

Vår kära jämställdhetsminister är i hetluften igen. Säga vad man vill om henne, men hon syns ju i alla fall. Som jag brukar säga.

Personligen tycker jag att det är synd att hon inte kallar sig feminist, vägrar gå med i sitt partis kvinnoförbund och inte tror på delad föräldraförsäkring. Det blir lite tokigt när hon i ena andetaget i svenskans intervju säger att “politiken ska befria kvinnan, så att hon slipper känna att hon måste välja mellan yrkesliv och familje­liv.” Och det andra andetaget inte tycker att politiken ska blanda sig i hur vi män vägrar ta vårt ansvar, eftersom grunden för henner är att hushållen så långt som möjligt ska få göra egna val.

Det är iofs bra att hon vill slopa taket. Men så länge man inte kombinerar det med att dela föräldraförsäkringen kommer nog inte så mycket hända. Tror jag.

Den andra artikeln på nätet denna morgon bekräftar väl bara bilden av att vår kära jämställdhetsminister inte är någon superakademiker, juridikstudierna till trots. Vad nu de hade hjälpt?

Blir lite trött

Maria Abrahamsson har fått det om bakfoten igen – fast vad kan man inte förvänta sig av en ledarskribent på svenskan? Jag har inte läst någon påföljdslära över huvud taget, men min spontana åsikt är att livstidsstraffet inte ska finnas för livstidsstraffets egen skull. Det finns ju en anledning till att tidsbegränsade straff också finns med i straffskalan för mord…