“Utspel om integration visar på okunskap”

Har fått tillåtelse av Maria Mattson Mähl att återpublicera hennes tidigare inlägg i Folkpartiets interna tidning Tidningen NU. Maria Mattson Mähl är Vd och grundare av bolaget AlphaCE och hon och bolaget har uppmärksammats på flera håll den senaste tiden för sitt arbete med integration och etablering av nyanlända på arbetsmarknaden.

Utspel om integration visar på okunskap

I över 10 år har jag arbetat för de mest utsatta på svensk arbetsmarknad. Jag har i ledande position arbetat med arbetsmarknadsutbildningar, vuxenutbildningar och SFI. Uppdragsgivare har varit de offentliga aktörerna såsom kommunerna, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Sedan tre år driver jag ett jobb- och matchningsföretag med verksamhet på 74 platser i Sverige och den största målgruppen är nyanlända.

IMG_20150215_144620127

Continue reading “Utspel om integration visar på okunskap”

Folkpartiet och framtiden

Ja du, kära Folkpartiet, vad ska det egentligen bli av dig när du blir stor?

Du fick i höstas ditt näst sämsta valresultat någonsin. I opinionsmätningarna balanserar du på riksdagsspärren.

Forcerad, partiell förnyelse

Efter åtta år i regeringsställning och med företrädare som har suttit i partiets ledning i över 20 år behöver Folkpartiet förnyas. Därför var vi många som delade valanalysen att Folkpartiet behöver utveckla bl.a. sin integrationspolitik och den ekonomiska politiken. Men om man tittar närmare på den rådande förnyelseprocessen är det uppenbart att förnyelsen har kört i diket. Att partiets ledning tyvärr har begått avgörande misstag.

Continue reading Folkpartiet och framtiden

Språktest inte lösningen

Idag skriver Björklund, Ullenhag och Sabuni på DN Debatt om Folkpartiets integrationspolitik. Egentligen är det en bra artikel, partiet föreslår flera bra åtgärder för att främja ett inkluderande samhälle som bygger på egen försörjning och språkkunskaper. Bland annat föreslår partiet att kommuner måste erbjuda sysselsättning och aktiviteter för de som är långvarigt beroende av försörjningsstöd, något som har visat sig kunna hjälpa tillbaka till arbete. Man föreslår också att fler ska erbjudas yrkespraktik och att personer som anhöriginvandrar också måste få hjälp och stöd av samhället.
Särskilt glädjande är att Folkpartiet mycket tydligt signalerar att öppenhet och migration både är välkommet och nödvändigt för Sverige. Därmed tar partiet tydligt avstånd från t.ex. Sverigedemokraterna och signalerar att man är ett liberalt parti som välkomnar globalisering och arbetar mot den främlingsfientlighet som breder ut sig.Men så var det detta med språktest. Det förslag som används som slagträ i debatten för att svartmåla oss som rörelse. Det är tråkigt, inte minst eftersom Folkpartiet inte har någon annan avsikt än att främja integration vilket är viktigt i en tid av globalisering och invandring som partiet välkomnar.

Det betyder dock inte att förslaget inte bör diskuteras, dock på en betydligt mer sansad nivå. Språktest för medborgarskap är inte något nytt. Sådant finns i någon form i de allra flesta europeiska länder. Studerar man den statistik som Globaliseringsrådet tog fram i sin rapport ”Språk, krav och medborgarskap” (s. 47) syns dock inga större skillnader i sysselsättningsgrad mellan länder som har språktest och länder som inte har det. Som verktyg för ökade språkkunskaper och för sysselsättning finns det inga tydliga belägg.

Det kan förstås finnas andra fördelar med ett språktest än integration i form av sysselsättning. Testet skulle kunna innebära ett tillskott av socialt kapital eller att fler känner sig hemma i sitt nya land. Frågan är dock vad det är man i så fall vill uppnå och om det finns stöd för att just språktest leder till detta. Forskningen ger inte några svar för varken det ena eller det andra på det här området och så länge man inte vet vad man vill uppnå och har stöd i sina idéer för hur man kommer dit är det därför oklokt att leka med demokratiska rättigheter.

Därmed inte sagt att kunskaper i svenska är oviktigt för att komma in på arbetsmarknaden och därmed underlätta för egenmakt genom egen försörjning. Att koppla språk till medborgarskap är emellertid olyckligt eftersom det kan få negativa bieffekter. Det finns tecken på att efterfrågan på medborgarskap är känsligt för ökade krav. Ett språktest leder därför troligen till att färre lyckas integreras via medborgarskapet eftersom ytterligare ett hinder införs. De som hamnar utanför skulle dessutom med stor sannolikhet vara de med sämst språkkunskaper och med sämst utbildningsbakgrund. Det vore en olycklig utveckling ur ett integrationsperspektiv.

Detta är inte heller det enda problemet, även den liberala synen på staten utmanas. Vårt medborgarskap påverkar inte nämnvärt tillgången till välfärdsförmåner. Det ger dock rätt att påverka samhället genom rösträtt och ett starkare skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Medborgarskapet utgör på så sätt grunden för individens relation med makten. Ett språktest skulle därför i praktiken reducera människors inflytande och exkludera dem enbart på grund av språkkunskaper.

Språktest signalerar dessutom att medborgarskapet inte handlar om universella värden och grundläggande principer utan snarare om det svenska språket och kulturen. Kunskaper i svenska och förståelse för vårt samhälle är viktigt för integration, men bör inte i en globaliserad värld vara en förutsättning för medborgerligt inflytande.

I en värld där gränser rivs förlorar nationalstaten betydelse för varje dag som går. Det behöver pareras med en gemenskap som är lätt tillgänglig och som baseras på universella principer och grundläggande fri- och rättigheter. Krav på kunskaper om ett litet språk i Europas utkant varken kan eller borde dock räknas till det gemenskapsbygget. Språktest signalerar att kunskaper i svenska är viktigt för integration, men att koppla det till medborgarskap utmanar andra liberala principer. Och det är inget annat än olyckligt. Nästa gång Folkpartiet presenterar ett integrationspolitiskt program hoppas jag därför att kravet på språktest är struket.

Vilseledande debatt om debatten

Lite senare än försvarbart kan jag inte undvika att kommentera debatten om debatten de senaste dagarna. I måndags skrev ju Erik Ullenhag, folkpartist och integrationsminister, en debattartikel i DN om att krossa myterna om invandringen. Han plockade upp en del saker i artikeln och hänvisade i övrigt till en hemsida, www.regeringen.se/tolerans, som regeringen gjort.

Sen tog debatten om Erik Ullenhags debatt vid. I sak handlar denna om att regeringens faktapresentation (till skillnad från myterna) inte innehåller särskilt mycket fakta. Tyvärr misslyckas även de som kritiserar integrationsministern.

Den uppmärksamme läsaren noterar nämligen att de som svarat på Ullenhags artikel (Andreas Johansson Heinö och Paulina Neuding och Gunnar Sandelin) antingen inte läser regeringens presenterade myter och faktapåståenden ordentligt eller argumenterar oärligt och vilseledande – ungefär som de menar att Ullenhag och regeringen gör.

För att ta myt, faktapåstående och motpåstående var för sig:

Myt: Invandringen har lett till en våg av kriminalitet.

Regeringens faktapåstående: Det är svårt att mäta kriminalitet men Sverige skiljer sig inte från andra jämförbara länder och överrepresentation beror troligtvis på att gruppen invandrare normalt karaktäriseras av sådant som normalt är överrepresenterat i statistiken (kön, ålder, inkomst, sysselsättning och utbildningsnivå).

Johansson/Neudings motpåstående: Regeringen viftar bort problemet med utrikesföddas överrepresentation i brottsstatistiken bland annat med att en majoritet av invandrare inte begår brott.

Kommentar: Här säger regeringen, i ett av de längsta faktapåståendena, att frågan är komplex men att överrepresentationen troligtvis beror på att gruppen invandrare utgörs av personer som normalt är överrepresenterade i statistiken. Det är ett faktapåstående som håller och som dessutom har stöd i kriminologin. Men vad svarar Johansson/Neuding? Jo, att regeringen viftar bort myten med ett enkelt konstaterande att en majoritet av invandrare inte begår brott. Detta är direkt felaktigt, för det är inte vad regeringen säger.

Ställning: Regeringen 1 – 0 Kritikerna

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Regeringens faktapåstående: Endast 42 % (lägre än tidigare) tycker att det är bra att ta emot färre flyktingar. I andra undersökningar har 88 % av stockholmarna instämt eller instämt starkt i påståendet att invandrare är bra för staden (72 % av Malmöborna).

Johansson/Neudings motpåstående: Regeringen nämner inte att de som vill ta emot färre flyktingar alltjämt är betydligt fler än de som inte vill det.

Kommentar: Regeringen motbevisar myten att en tyst majoritet av befolkningen anser att invandringspolitiken är en katastrof (42 % är ingen majoritet) och presenterar dessutom siffror från invandrartäta delar av landet som är ännu starkare. Johansson/Neuding hänger dock upp sin argumentation på att 42% är fler än de som vill ta emot fler flyktingar. Det stämmer säkert, men det visar ändå inte att en tyst majoritet anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Ställning: Regeringen 2 – 0 Kritikerna

Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Regeringens faktapåstående: endast 15 % av Sveriges befolkning är född i ett annat land, en andel som endast kommer öka till 16.5% till 2050.

Johansson/Neudings motpåstående: ”Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.”

Kommentar: Myten handlar om att det finns en massinvandring som kommer leda till att svenskarna snart är i minoritet. Regeringen visar att detta enbart är en myt och att andelen invandrare enligt SCB kommer öka från 15% till 16.5%. Johansson/Neuding väljer dock att fokusera på begreppet massinvandring, något som regeringen egentligen inte ens kommenterar i sitt faktapåstående. Kritikerna väljer således att försvara den sverigedemokratiska bilden av massinvandringen har återigen inte motbevisat regeringens faktapåstående.

Ställning: Regeringen 3 – 0 Kritikerna

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

Regeringens faktapåstående: 91 % av de som sökte asyl 2010 fick uppehållstillstånd på grund av skydds- eller flyktingskäl (totalt 9 978).

Sandelins motpåstående: ”Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.”

Kommentar: Den här är lite mer intressant och regeringens faktapåstående utgör ett av de längre. Sandelin väljer dock att jämföra äpplen och päron. Med hjälp av 30 års statistik försöker han motbevisa statistik för det senaste året. Alla som har sysslat på något sätt med statistik vet att detta är ett horribelt sätt att förfara med statistik. Sandelin har dock en liten poäng, dock inte den som han själv tror att den är. Sverige har haft en relativt restriktiv tillämpning av flyktingkonventionen. Detta har lett till att personer som egentligen har ett skyddsbehov (och som i andra länder hade fått flyktingsstatus) i Sverige istället får uppehållstillstånd på andra grunder än flyktingskap. Siffrorna är alltså i sak rätt, men beskriver inte det som Sandelin försöker påstå.

Ställning: Regeringen 4 – 1 Kritikerna

Myt: Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år.

Regeringens faktapåstående: Vissa studier pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat. Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Beräkningarna handlar dock om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sandelins motpåstående: Regeringens utredare, professor emeritus Jan Ekberg, har beräknat transfereringarna i den offentliga sektorn från inrikes till utrikes födda till 1,5 till 2 procent av BNP, vilket innebär 43–58 miljarder per år. Ekonomidocenten Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm höjer i sin studie taket till tre procent av BNP, vilket betyder runt 90 miljarder årligen.

Kommentar: Här säger regeringen att det är svårt att möta invandringens ekonomiska följder och pekar på två (inte motsägelsefulla) påståenden: 1) invandring har på det stora hela positiva effekter, och 2) invandring kan innebära ökade kostnader på de offentliga transfereringarna. Sandelin väljer dock att försöka slå regeringen i huvudet med det senaste faktapåståendet. Problemet är bara att regeringen själv har presenterat det (dock utan siffror) och att det bara delvis beskriver invandringens ekonomiska konsekvenser.

Slutställning: Regeringen 5 – 1 Kritikerna.

Så vad betyder då allt detta? Jo, att Johansson och Neuding och Sandelin inte har skrivit något vettigt egentligen. Om man är välvilligt inställd är detta troligen en konsekvens av att man inte har läst regeringens myter och faktapåståenden i detalj och att man i missriktad välvilja kritiserar regeringen för påståenden som den inte har presenterar.

Konsekvensen är dock mycket olycklig. Det är bra att regeringens påståenden granskas och debatteras, men den nivå som debatten hamnade på nu, när debattörer kritiserar regeringen för påståenden som den egentligen inte riktigt kommit med blir bara kontraproduktiv. Om det är någon som gynnas av det så är det de främlingsfientliga. För nu kan de nämligen peka på ”de ansedda debattörerna och forskarna” och påpeka att regeringen minsann har fel. När det egentligen inte är vad Johansson och Neuding och Sandelin visar.

Men så är ju invandringsdebatten alltid en cirkus.

Medborgarskapstest forts.

Sist, för alldeles för många dagar sedan, skrev jag lite kort om medborgarskapstest ur en principiell synvinkel. Min poäng där var att man måste fundera över vad medborgarskapet faktiskt är för något för att på allvar kunna ta ställning till idén om medborgarskapstest. Jag menar att medborgarskapet syftar till att avgränsa de som har rösträtt i ett land från de som inte har det. Och eftersom rösträtt handlar om makt att kunna påverka de som fattar beslut över ens huvud i en representativ demokrati, så ska rösträtten vara lätt att förvärva. Och voila! Medborgarskapet ska, principiellt sett, vara lätt att förvärva. Därför är medborgarskapstest problematiska.

Nåväl, inga principer lever ju inte utan undantag. Med pragmatiska argument kan man ofta sticka hål även de mest fina principer i vissa situationer. Och så också med medborgarskapstestet. Jag tänkte titta lite närmare på ett av dessa argument nu: medborgarskapstestet främjar integrationen.
Tanken är enkel, åtminstone i teorin. Genom ökad kunskap om svensk kultur och svenska värderingar, liksom kunskaper om svenska språket, kan man lättare förstå vad det är den invandrande ska integreras i. Märk väl att det inte, även om en del föreslår det, inte ens behöver handla om kultur och värderingar, man skulle lika väl kunna tänka sig att det handlar om lagar och rättigheter. Men tanken är ändå densamma genom kunskap om hur det svenska samhället fungerar kan man lättare bli en del av det svenska samhället.
Det finns bara ett problem – man hoppar över ett steg.
Den relevanta frågan som man måste ställa sig är nämligen på vilket sett ett test, dvs ett prov, ökar kunskaper. Var det proven i skolan som gjorde att vi lärde oss Pythagoras sats? Troligtvis inte.

Medborgarskapstest ur en principiell synvinkel

Att LUF har tagit ställning för medborgarskapstest kan knappast ha undgått någon politiskt initierad. Debatten har dock, till skillnad från den bland annat jag förde på kongressen förra helgen, inte varit något under av intellektuell spänst (Adam Cwejman undantagen). Snarare har något slags skyttegravskrig blossat upp i LUF-Sverige. Tänkte därför bidra med en lite mer resonerade invändning mot förslaget.

Förslag om medborgarskapstest måste ta sin utgångspunkt i medborgarskapet. Utan att fundera över vad medborgarskapet fyller för syfte kan man inte föra en sansad diskussion om vad kriterierna för detta medborgarskap ska vara. Utan att avgränsa medborgarskapet från permanent uppehållstillstånd blir en diskussion om kraven för resan från det senare till det förra rätt meningslös.

Rent juridiskt fyller medborgarskapet syftet att klargöra vilka som får rösta och vilket som har ej särställning i svensk lagstiftning. Detta är visserligen inte helt sant, för även personer med permanent uppehållstillstånd omfattas av våra rättigheter också. Medborgarskapet handlar alltså framför allt om vilka som får rösta i riksdagsval.

Fast nu handlar ju inte allt om juridik. Utöver juridiken kan man säga att medborgarskapet handlar om att särskilja de som har en starkare koppling till staten från de som har en svagare. Rent spontant tycker jag att detta är märkligt. Vilken starkare koppling till ett land kan man egentligen ha än bosättning? Varför har en kvinna som är bosatt i Sverige och har medborgarskap en starkare koppling än en kvinna som endast har permanent uppehållstillstånd?

Den frågan är nämligen relevant i sammanhanget, för, den besvarar frågan varför vi behöver ett test för att särskilja vissa personer från andra. (för det är ju vad test egentligen handlar om)

Ett argument i den här delen, och som jag också återkommer till i följande blogginlägg, är att medborgarskap är ett uttryck för att man är en del av en gemenskap. Även om jag ifrågasätter vilken typ av gemenskap medborgarskapstestförespråkarna avser, vill jag leka med tanken. För, om man i juridisk mening menar att medborgarskap pekar ut vilka som får rösta i riksdagsval, då menar man ju rimligen att tillhörighet till en redan existerande gemenskap (typ Sverige) är en förutsättning för att få rösta. Redan har vill jag säga att den här gemenskapen inte behöver vara etnisk, nationell eller kulturell. Den kan mycket väl, som Adam Cwejman har varit inne på, istället handla om omfamnadet av universella liberala värden.

Men ändå, frågan måste ställas; varför skall tillhörighet till en gemenskap (normen) vara en förutsättning för att få rösta? Vilken tanke om demokrati är det egentligen? Jag menar att den är helt bakvänd. Demokrati får aldrig handla om att de som har makten (i det här fallet de som redan har medborgarskap) ska kunna välja sina medmänniskor. Eller rent konkret: riksdagen ska inte kunna välja sina väljare. Man kan givetvis vara av annan åsikt, men liberal demokrati handlar om självbestämmande och en rätt för den enskilde att påverka makten. En rätt för den enskilde att påverka – välja – den som har monopol på att påverka henne.

Min utgångspunkt är med andra ord att tanken om en gemenskap inte får lägga hinder för den enskildes möjligheter att påverka sin vardag. Med ett kollektivistiskt synsätt kan man kanske motivera det, men liberalt är det knappast. Och rent principiellt handlar ett medborgarskapstest om just detta – att stänga ute människor och begränsa människors möjligheter.

Eftersom inga principer inte bär med sig undantag (som ofta är pragmatiskt motiverade) slutar inte mina resonemang här: snart kommer en del tankar om mer pragmatiska argument för medborgarskapstest (dvs medborgarskapstest som integrationsfrämjande). Jag är dock lika skeptisk där.

UF med Masoud Kamali

Var på UF med Masoud Kamali ikväll. Han har många hästar hemma, det kan jag säga, men ett flertal verkar vara ute och springa också.

Jag delar verkligen hans analys att utanförskapet i samhället, det som lite tokigt kallas för segregation, är ett resultat av ett tänkande i termer av “vi” och “dem”,

Dessutom delar jag analysen att nationalstaten är ett hinder för att skapa en mer jämlik värld.

Jag delar också kritiken mot skolböcker som felaktigt beskriver historien.

Och jag delar i stora delar hans historiebeskrivning där Europa varit den mörka kontinenten.

Men jag delar inte analysen att marknadsekonomi är problemet, att det Europa gör idag ute i världen är ett resultat av härskartänkande och att Europa fortfarande bara vill skapa diktaturer och krossa demokratidrömmar i mellanöstern.

Några hästar hade alltså rymt från stallet.

Och vad var det för påhittad väst som han snackade om? Typ som kejsarens nya kläder eller? Eller menade han nån dunväst som brattsen springer runt med? Beats me.