Medborgarskapstest forts.

Sist, för alldeles för många dagar sedan, skrev jag lite kort om medborgarskapstest ur en principiell synvinkel. Min poäng där var att man måste fundera över vad medborgarskapet faktiskt är för något för att på allvar kunna ta ställning till idén om medborgarskapstest. Jag menar att medborgarskapet syftar till att avgränsa de som har rösträtt i ett land från de som inte har det. Och eftersom rösträtt handlar om makt att kunna påverka de som fattar beslut över ens huvud i en representativ demokrati, så ska rösträtten vara lätt att förvärva. Och voila! Medborgarskapet ska, principiellt sett, vara lätt att förvärva. Därför är medborgarskapstest problematiska.

Nåväl, inga principer lever ju inte utan undantag. Med pragmatiska argument kan man ofta sticka hål även de mest fina principer i vissa situationer. Och så också med medborgarskapstestet. Jag tänkte titta lite närmare på ett av dessa argument nu: medborgarskapstestet främjar integrationen.
Tanken är enkel, åtminstone i teorin. Genom ökad kunskap om svensk kultur och svenska värderingar, liksom kunskaper om svenska språket, kan man lättare förstå vad det är den invandrande ska integreras i. Märk väl att det inte, även om en del föreslår det, inte ens behöver handla om kultur och värderingar, man skulle lika väl kunna tänka sig att det handlar om lagar och rättigheter. Men tanken är ändå densamma genom kunskap om hur det svenska samhället fungerar kan man lättare bli en del av det svenska samhället.
Det finns bara ett problem – man hoppar över ett steg.
Den relevanta frågan som man måste ställa sig är nämligen på vilket sett ett test, dvs ett prov, ökar kunskaper. Var det proven i skolan som gjorde att vi lärde oss Pythagoras sats? Troligtvis inte.

Medborgarskapstest ur en principiell synvinkel

Att LUF har tagit ställning för medborgarskapstest kan knappast ha undgått någon politiskt initierad. Debatten har dock, till skillnad från den bland annat jag förde på kongressen förra helgen, inte varit något under av intellektuell spänst (Adam Cwejman undantagen). Snarare har något slags skyttegravskrig blossat upp i LUF-Sverige. Tänkte därför bidra med en lite mer resonerade invändning mot förslaget.

Förslag om medborgarskapstest måste ta sin utgångspunkt i medborgarskapet. Utan att fundera över vad medborgarskapet fyller för syfte kan man inte föra en sansad diskussion om vad kriterierna för detta medborgarskap ska vara. Utan att avgränsa medborgarskapet från permanent uppehållstillstånd blir en diskussion om kraven för resan från det senare till det förra rätt meningslös.

Rent juridiskt fyller medborgarskapet syftet att klargöra vilka som får rösta och vilket som har ej särställning i svensk lagstiftning. Detta är visserligen inte helt sant, för även personer med permanent uppehållstillstånd omfattas av våra rättigheter också. Medborgarskapet handlar alltså framför allt om vilka som får rösta i riksdagsval.

Fast nu handlar ju inte allt om juridik. Utöver juridiken kan man säga att medborgarskapet handlar om att särskilja de som har en starkare koppling till staten från de som har en svagare. Rent spontant tycker jag att detta är märkligt. Vilken starkare koppling till ett land kan man egentligen ha än bosättning? Varför har en kvinna som är bosatt i Sverige och har medborgarskap en starkare koppling än en kvinna som endast har permanent uppehållstillstånd?

Den frågan är nämligen relevant i sammanhanget, för, den besvarar frågan varför vi behöver ett test för att särskilja vissa personer från andra. (för det är ju vad test egentligen handlar om)

Ett argument i den här delen, och som jag också återkommer till i följande blogginlägg, är att medborgarskap är ett uttryck för att man är en del av en gemenskap. Även om jag ifrågasätter vilken typ av gemenskap medborgarskapstestförespråkarna avser, vill jag leka med tanken. För, om man i juridisk mening menar att medborgarskap pekar ut vilka som får rösta i riksdagsval, då menar man ju rimligen att tillhörighet till en redan existerande gemenskap (typ Sverige) är en förutsättning för att få rösta. Redan har vill jag säga att den här gemenskapen inte behöver vara etnisk, nationell eller kulturell. Den kan mycket väl, som Adam Cwejman har varit inne på, istället handla om omfamnadet av universella liberala värden.

Men ändå, frågan måste ställas; varför skall tillhörighet till en gemenskap (normen) vara en förutsättning för att få rösta? Vilken tanke om demokrati är det egentligen? Jag menar att den är helt bakvänd. Demokrati får aldrig handla om att de som har makten (i det här fallet de som redan har medborgarskap) ska kunna välja sina medmänniskor. Eller rent konkret: riksdagen ska inte kunna välja sina väljare. Man kan givetvis vara av annan åsikt, men liberal demokrati handlar om självbestämmande och en rätt för den enskilde att påverka makten. En rätt för den enskilde att påverka – välja – den som har monopol på att påverka henne.

Min utgångspunkt är med andra ord att tanken om en gemenskap inte får lägga hinder för den enskildes möjligheter att påverka sin vardag. Med ett kollektivistiskt synsätt kan man kanske motivera det, men liberalt är det knappast. Och rent principiellt handlar ett medborgarskapstest om just detta – att stänga ute människor och begränsa människors möjligheter.

Eftersom inga principer inte bär med sig undantag (som ofta är pragmatiskt motiverade) slutar inte mina resonemang här: snart kommer en del tankar om mer pragmatiska argument för medborgarskapstest (dvs medborgarskapstest som integrationsfrämjande). Jag är dock lika skeptisk där.

En eloge till liberalerna i Europaparlamentet!

Idag kom ett pressmeddelande från ALDE om att LIBE, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antagit en rapport från en av utskottets liberala ledamöter. Bland annat kräver rapporten en full utvärdering av hur EUs antiterrorlagstiftning har påverkat våra grundläggande fri- och rättigheter. Se gärna gårdagens intervju med rapportförfattaren här.

Jag har själv här på bloggen och i bland annat UNT skrivit ett par inlägg om datalagringsdirektivet och om behovet av en utvärdering av lagstiftningen. All lagstiftning innebär på något sätt en inskränkning i våra friheter. De kan ofta vara motiverade; polismaktens rätt att frihetsberöva kan behövas för att bedriva brottsutredningar och läkarens möjlighet till tvångsomhändertagande på grund av psykisk ohälsa kan behövas för att skydda människors liv och hälsa.

Framför allt är kravet på fler och bättre proportionalitetsbedömningar intressant i Sopha Velds rapport. Det är genom kravet på proportionalitet, det vill säga att lagstiftningen når ett klar och avgränsat syfte och att det inte finns mindre ingripande åtgärder, som vi sätter upp gränser för lagstiftningen.

Ibland undrar jag dock om svenska och europeiska makthavare alltid tänker i de banorna. Allt för ofta tycks det som att intresset av att beivra brott och förhindra misstänka terrorattacker slår ut alla andra intressen. För även om polisen behöver möjlighet att gripa misstänkta brottslingar måste man inse att varje gripande innebär ett ingrepp i rörelsefriheten.

Med den rapport som LIBE nu antagit kanske åtminstone europeiska politiker inser att all lagstiftning inom unionen måste bygga på proportionalitet. För proportionalitet är inte bara ett juridiskt påfund, det är även ett sätt att begränsa statsmaktens vålds- och maktmonopol över enskilda medborgare. Det handlar alltså om precis den frihet som antiterrorlagstiftningen utger sig för att beskydda.

Skönsång för en liberal jurist

“Rättsstaten kräver inte bara skickliga och omdömesgilla poliser, ett effektivt åklagarväsende, oberoende och opartiska domare och en fri advokatkår. Den är beroende av insatser av personer långt utanför juristernas krets. Inte minst viktigt är det att ansvariga politiker på central, regional och lokal nivå har insikt om rättsstatens betydelse.

Här skall också nämnas de många som i olika sammanhang utövar myndighet i förhållande till enskilda medborgare. Hit hör tjänstemän inom skatteväsendet, socialtjänsten och många andra verksamheter som staten, landstingen och kommunerna svarar för.”

Så sjunger Hans Corell på DN Debatt om behovet av en ännu starkare svensk rättsstat.

En av anledningarna till mitt politiska engagemang över huvud taget är en vilja att stärka rättsstatstanken och arbetet för att legalitet präglar all myndighetsutövning. Det är därför jag vill arbeta för bättre riktlinjer i VFN, är emot datalagringsdirektivet och vill ha en konstitutionsdomstol.

Sverige har en på många sätt väl utbyggd och välfungerande välfärdsstat. Med olika rättighetslagar som socialtjänstlagen och LSS o.s.v. skapar vi möjligheter för personer som i andra samhällen inte hade kunnat förverkliga sig själva. Det är också så man ska se på skolplikten och den lättillgängliga domstolsprövning som förvaltningsdomstolarna erbjuder.

Men även solen har sina fläckar. Vi har ännu inte gett elever i grund- och gymnasieskolan de rättssäkerhetsgarantier som andra medborgare har och vi har sett en allt för godtycklig utbyggnad av polismaktens befogenheter.

I en liberal stat krävs välfärdsinstitutioner. Men en liberal rättsstat kräver också att makten, erkännandet av rättigheter, utövas och tillerkänns under lagarna.

Eller som Hans Corell idag också citerade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

“Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer”

Måste vi implementera datalagringsdrektivet?

En del av det försvar som vår borgerliga och delvis liberala regering för fram när det kommer till datalagringsdirektivet är att Sverige som land är tvunget att implementera direktivet.

Det stämmer. Alla medlemsstater är tvungna att implementera direktiv som medlemsstaterna har varit med och tagit fram och antagit i EU. Samtidigt så måste man fundera på vems sida man vill stå.

Europeiska unionen är fantastisk. Med handel och öppna gränser har vi skapat världens största frihandelsområde och minnena av 1900-talets konflikter bleknar i takt med att Europas folk integreras allt mer.

Det är i detta sammanhang som man ska se datalagringsdirektivet – som ett sätt att möta nya hot mot européers frihet. Problemet är bara att direktivet inte fyller sitt syfte, eftersom det enligt tyska utvärderingar har små effekter på brottsbekämpningen. Dessutom bryter kartläggningen mot ett av syftena med EU-samarbetet.

EU skapades som en garant för fred och frihet i Europa. Men frihet kräver mer än att polisen får alla resurser som den tror sig behöva. Även om en grundläggande del av frihetsbegreppet är att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Om man är en sann europé och liberal så motsätter man sig med andra ord en svensk implementering av datalagringsdirektivet. EU ska inte vara ett alibi för att införa integritetskränkande regler som snarare påminner om de östeuropeiska övervakningsapparaterna!

Att Folkpartiet, mitt moderparti och riksdagens mest EU-vänliga parti, inte har den linjen är beklämmande. Folkpartiet borde vara både en pådrivande kraft för europeisk integrationen och en vakthund mot dåliga överstatliga regleringar. Det är Folkpartiet redan när det kommer till jordbrukspolitiken. Nu är det dags att partiet även är det inom dessa frågor!

Men om man ser till debatten så verkar det vara alla andra än just folkpartister som vågar stå emot direktivet: Journalistförbundet och Tidningsutgivarnas debattartikel, Maria Ferm (MP) och Jens Holm (V), Mina moderata karameller, Tokmoderaten, Erik Bengtzboe (M) och Christian Engström (PP) och Camilla Lindberg.

Frigör universiteten!

Skriver idag på UNT debatt med Ludvig Berke ordförande för Liberala studenter Uppsala och Erik Wretling om varför autonomireformen måste fortgå.

Vi menar att den statligt styrda högskolan har många kvaliteter, inte minst i termer av att en förvaltningsmyndighet ger en annan typ av rättssäkerhet för studenten än vad andra former gör. Men genom att ha ett antal stiftelseshögskolor skapas ändå en balans i det svenska utbildningsväsendet.

De statligt styrda universiteten styrs av statliga förordningar och regleringsbrev medan en stiftelsehögskola istället styrs av privaträttsliga regler, framför allt stiftelselagen och aktiebolagslagen. Relationen till staten är dessutom i de senare baserade på avtal. Det skapar en jämnare maktbalans eftersom staten då inte ensidigt kan styra över den enskilda högskolan samtidigt som det nödvändiga inflytande som staten bör ha, i form av kvalitetsgranskning, kan behållas.

Den autonomireform som regeringen presenterade förra året var visserligen en bit på vägen men samtidigt långt ifrån tillräcklig. Forskning visar nämligen på ett positivt samband mellan autonomi, effektivitet och kvalitet och behoven av en ökad frihet för universiteten är avgörande för svensk högskolas framtid. Mångfald även i institutionella former är ett starkt redskap för främjandet av den dynamik och den flexibilitet som i större utsträckning kommer att behövas i framtiden.

Det är en fråga om akademisk frihet. Och kvalitet för studenten.

Ang mansjourens insändare

En “tillträdande” ordförande för Uppsala mansjour skrev härom dagen en insändare om Uppsala kommuns arbete för att förhindra och motverka våld i nära relationer. Enligt Mats Lind satsar vi allt för mycket på kvinnor.

Det är tråkigt att Mats Lind ställer grupper och kön mot varandra på det sätt som han gör. I dagens UNT har jag och Folkpartiets kommunalråd Mohamad Hassan därför skrivit en insändare som man kan läsa här.

I grund och botten måste samhället stöd till personer som utsätts för våld i nära relationer vara öppet mot såväl män som kvinnor. Det är dock inte särskilt märkligt att en stor del av det existerande arbetet riktas mot just kvinnor.

Visserligen finns en del studier som visar på att män och kvinnor är utsatta i ungefär lika stor utsträckning. Det räcker dock med att titta på statistik. I 75% av fallen när en kvinna anmäler misshandel så är det en bekant som är gärningsmannen (jfr 33% för män). Eller som Brottsförebyggande rådet skriver på sin hemsida:

Resultaten från NTU visar att män utgör över 90 procent av de närstående som misshandlat en kvinna. Men också när män utsätts utgörs en absolut majoritet av de närstående gärningspersonerna av män (75 procent). Vad ryms då i beteckningen närstående? Hos misshandelsutsatta kvinnor utgörs kategorin närstående till övervägande del av en partner eller före detta partner. Detta är däremot det minst vanligt förekommande förhållandet för de misshandelsutsatta männen, för vilka det i stället är absolut vanligast att närstående innebär en god vän. Ungefär var tionde närstående gärningsperson tillhör familjen (förutom partner/före detta partner), vilket gäller såväl män som kvinnor som utsatts för misshandel.

Björklund borde tänka om och ompröva sin inställning!

Igår presenterades utredningen “Riktiga betyg är bättre än högre betyg“. Utredningen kan man läsa här. I korthet går förslaget ut på att man ska förtydliga rätten till omprövning av betyg, att lärare ska ha en dokumentationsskyldighet och att rektor samt annan lärare ska kunna genomföra den eventuella omprövningen. Det som har florerat på såväl nyhetssajter, bloggar och på ett av regeringens eget departement om att förslaget handlar om överklagande är direkt felaktigt.

Förslaget har alltså mött en hel del motstånd, till och med från självaste utbildningsministern (FP). Denna är värd att bemöta, men först lite kort om vad som borde vara en naturlig startpunkt för en liberal.

En principiell utgångspunkt när det gäller all myndighetsutövning måste nämligen rimligtvis vara att ett beslut som innebär myndighetsutövning ska kunna omprövas och överklagas. När staten fattar ett beslut som i stor eller liten utsträckning påverkar en enskild medborgare så borde den medborgaren ha rätt att vända sig till myndigheten och be den överväga sitt beslut och om det inte fungerar kunna vända sig till en överordnad instans och be dem ompröva beslutet (d.v.s. överklaga – märk skillnaden). Det handlar om att staten inte ska kunna fatta beslut godtyckligt och att det alltid ska finnas ett tryck för att fatta rätt beslut från början.

Nu handlar som sagt visserligen inte förslaget om överklagan utan om rätt till omprövning på den beslutsfattande myndigheten (skolan). Eller inte ens det, för rätt till omprövning finns redan idag i den nya skollagen där det nu kallas för att ändra betygssättningen. Vad utredningen föreslår är egentligen att man ska döpa om det från ändring till omprövning (en slags kosmetika, alltså).

Men finns det då några bra argument mot förslaget som gör att man borde frångå den principiella utgångspunkten? Björklund har i princip fokuserat mest på att lagstadgad rätt till omprövning kommer leda till mer byråkrati i skolan. För det första så undrar jag vad det är för byråkrati Björklund är rädd för (byråkrati är inte alltid dåligt. Men ok, med kravet på dokumentation så blir det troligen med för lärarna att göra. Ett annat byråkratiskt inslag skulle kunna vara att själva omprövningen tar tid i anspråk.

Detta är dock inte så farligt som det låter. Att lärarna ska dokumentera vad eleverna kan är inte något dåligt. Visst, det kommer att ta tid i anspråk, men det får ju vägas mot vinsten av att beslut om betyg blir mer grundat på sådant som går att dokumentera och mindre på godtyckliga omständigheter. Tänk om vi skulle argumentera på samma sätt för migrationsverket (ni behöver inte skriva ned utredningen om asyl) eller på en kommunal myndighet (skit i att dokumentera vilket behov en person med funktionsnedsättning har). Mer dokumentation kommer ta tid från lärarna, men det gynnar eleverna.

Vad gäller den andra invändningen så köper jag inte heller den. Bara för att ett beslut kan omprövas så innebär inte det att varenda beslut kommer omprövas. Jag menar, på universitetet så kan man begära omprövning av ett betyg, men det innebär inte att alla studenter gör det. Detta hänger ihop med att en begäran om omprövning sällan faktiskt leder till just en omprövning. Detta eftersom det kommer krävas att eleven ska påvisa något som antyder att betyget är felaktigt (kanske genom dokumentationen). Och utredningen föreslår också begränsningar i form av att begäran måste lämnas in inom tre veckor och att endast slutbetyget i högstadiet och kursbetyg på gymnasiet kan omprövas enligt förslaget. Alla andra betyg står fast som berget.

Men det finns fler invändningar. På några ställen så har man hävdat att de föreslagna reglerna kommer ändra det sätt som lärarna sätter betyg. Genom att fokus sätts på dokumenterad eller åtminstone dokumenterbar fakta så kan det “bli en väldig fokusering vid skriftliga provresultat”, som Björklund uttryckte det.

Men varför skulle det vara ett problem? Det är ju bara bra om lärare i större utsträckning grundar sina beslut om betyg på sådana resultat och mindre på magkänsla och mer eller mindre godtycklig uppfattning. Det kan verkligen ifrågasättas om det är bra att lärare grundar sina beslut på känsla eller sådant som inte går att dokumentera. Om det är något som framkommer under en lektion så får väl läraren skriva ned det om det nu är så viktigt!

Men även om nu detta skulle vara ett problem så kan lärarna vara lugna, för de kan i praktiken fortsätta att grunda betygen på annat än prov och uppsatser o.s.v. För, Björklunds tes bygger på antagandet att det skriftliga och “känslan” kan leda till två olika slutsatser avseende betyget: antingen så föranleder “känslan” ett högre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 1), eller så föranleder den ett lägre betyg än vad den dokumenterade kunskapen gör (situation 2).

Och då kommer det i praktiken hända två saker. I situation 1 så kommer eleven inte begära omprövning. Varför begära omprövning av ett VG när man bara har fått G på uppsatserna? I situation 2 så kan dock eleven komma att begära omprövning, men då är det också befogat. Om eleven har fått MVG på proven men ändå fått ett G i betyg så ska ju betyget höjas.

Nej, det förslag som utredningen har presenterat är i själva verket bra. Och jag fattar inte varför Björklund är så negativt inställd. Är det så att han tror att det är politiskt dåligt att vara för en åtgärd som stärker elevers rättssäkerhet. Eller har han helt enkelt inte tänkt igenom förslaget?

Det gäller väl att sätta sitt hopp till den majoritet som faktiskt finns i frågan i riksdagen.

Andra på samma tema: Edvin Alam, Sebastian Hallén, Per-Åke Fredriksson,

Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Förnyelse är också Folkpartiets utmaning

Moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten presenterade nu på morgonen sin vision för moderaternas fortsatta arbete. Hennes återkommande budskap är att moderaterna måste fortsätta förnya politiken och därför ta utgångspunkt i nyfikenheten hos folk och hos unga.

Artikeln är helt rätt från två perspektiv. För det första så är det medialt och retoriskt rätt. Moderaterna, liksom miljöpartiet, fortsätter använda en retorik som bygger på framtiden och på utveckling. Hela valrörelsen för dessa två partier genomsyrades av ett framtidsinriktat, och på så sätt optimistiskt, budskap. Jag är övertygad om att det inte är en slump att det var just dessa två partier som också vann sympatisörer i valet. Eller rättare sagt – att dessa två partier var de ENDA av riksdagspartierna som vann procent.

Men det är också innehållsmässigt rätt. Tiderna förändras och utmaningarna byter skepnad och det betyder att även politiken måste ömsa skin. Detta är också vad Arkelstens budskap är. Moderaterna ska lyssna till väljarna och fundera på vad som krävs och behövs i framtiden.

Även om jag inte har fördjupat mig i någon grundligare valanalys här på bloggen så är detta den stora utmaningen för oss andra och framför allt för Folkpartiet. Precis som Norrgård beskriver på sin blogg så måste det till en djupgående analys för att förnya och förbättra.

Tittar man t.ex. på Folkpartiets resultat här i Uppsala så gjorde vi ett katastrofval. Det finns faktiskt inget annat sätt att beskriva det. Partiet tappar mer än 3% från 12.88% till 9.84%. Det kanske inte låter som så mycket, men om man begrundar att vi tappar 2 329 röster så ser saken annorlunda ut. Nästan var sjätte person som röstade på Folkpartet 2006 röstade nu på något annat parti. Och om man jämför med 2002 års val så är det ännu värre. Då hade vi över 20 000 väljare i kommunen. Av dessa har 40% gått till ett annat parti, det vill säga nästan varannan väljare.

Detta är utgångspunkten i valet här i Uppsala. Personligen tror jag att det beror på flera olika saker. Dels att vi inte har varit tillräckligt offensiva och intressanta i själva valrörelsen. Dels att vi inte har en tillräckligt intressant politik som vi framför.

Och här kommer moderaterna och miljöpartiet in i bilden igen. Jag tror inte att vi ska kopiera deras politik. Absolut inte. Moderaternas politik är alldeles för tråkigt (läs sossig) och miljöpartiets alldeles för snurrig. Men vi ska lära av deras förhållningssätt. Precis som Arkelsten skriver i DN idag så måste politiken ta hänsyn till att samhället förändras varje dag. Och därför måste även partierna utvecklas och förnyas.

Jag menar, hur attraktivt är det egentligen med ett parti som vill möta skolans utmaningar med 1900-talets skolpolitik, som vill möta energiproblemen och klimathotet med 1900-talets kärnkraft och som anser att den tredje viktigaste frågan i valet 2010 är parboendegaranti för pensionärerna?

Missförstå mig rätt. Jag är älskar Folkpartiet (nåväl) och tror på vår politik. Men vi måste formulera den och förnya den så att den möter dagens utmaningar och det som våra medmänniskor upplever som utmaningar. och inte minst, genom att vara framåtsyftande.

Det är iaf mitt bidrag till valanalysen för Uppsala, vi måste förmedla bättre genom ett framtidsinriktat budskap, och vi måste ha en framtidsinriktad politik.

Läs även Kent Perssons (moderata) inlägg om förnyelsearbete på ett lokalt plan samt Böhlmark, också han om moderat förnyelsearbete. Missa inte heller UNTs ledarsidas intressanta reflektion att det i princip enbart är valets stora vinnare som på allvar inleder ett förnyelsearbete. Det tål att tänkas på.