Medverkar i Synfält framåt

Medverkar i senaste podden med Synfält framåt (klicka för att komma till inspelningen). Jag gillar verkligen deras grepp, inte för att de bjöd in mig, utan för att de ger en chans att utveckla tankar lite djupare på ett sätt som traditionella media sällan medger.

image

Continue reading Medverkar i Synfält framåt

Högskola för bildning och resurser för bildning

Tredje dagen i Almedalen idag. Idag har jag bl.a. deltagit i SUHFs seminarium om resursfördelning till den högre utbildningen och i en debatt om Västsahara. Det har blivit en hel del annat på denna fullspäckade dag men dessa två seminarier sticker nog ut. Högskoledebatten i morse gjorde det mycket tydligt hur pass få svar socialdemokratin har. Det vanligaste svaret från riksdagsmannen från S var att han inte hade några konkreta svar och att det var viktigt att lyssna på andra.

suhf 5

Continue reading Högskola för bildning och resurser för bildning

Sökes: mod att våga vara liberal

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om det liberala uppdraget:

Efter en strejk på ett plåtslageri i Stockholm i slutet av 1800-talet åtalades fyra arbetare. Efter fyra års processande friades dem. Deras advokat hette Karl Staaff. Sju år senare blev han Folkpartiets första statsminister.

I dag, nästan hundra år senare, sitter Folkpartiet återigen i regeringen men på ett valresultat som är partiets sämsta någonsin om man bortser från katastrofvalen 1982 och 1998. Problemet är att partiet inte vet vart det är på väg. Trots pågående partiprogramsarbete är risken stor att partiet inte hittar tillbaka till sina rötter och att det varken sitter i regeringen eller i riksdagen efter nästa val.

Att vara ett liberalt parti är större än att jaga kortsiktiga vinster i opinionen. När Liberala samlingspartiet (föregångaren till Folkpartiet) bildades stod demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet i fokus. Kampen då handlade mycket om den underklass som saknade rösträtt och som inte levde på samma villkor som andra. Därför arbetade Folkpartiet under första halvan av 1900-talet för att skapa arbetsrättslig och ekonomisk trygghet för löntagare. Det gav en stor grupp människor frihet.

När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade partiet fokus och gjorde en ny analys. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Det är därför partiets politik de senaste decennierna har handlat om frihet i form av mer makt över den egna plånboken samt avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Den tredje vågens liberalism lyser dock med sin frånvaro. Med en pågående globalisering och borgerliga regeringar 11 av de 23 senaste åren vid nästa val, är det inte enkelt att formulera nya politiska uppdrag. I skuggan av den ekonomiska liberalismens segertåg de senaste decennierna famlar Folkpartiet märkbart efter ett nytt syfte. Det märks inte minst när man skärskådar vad partiets programrådsgrupp hittills har presterat.

Ansatsen är visserligen imponerande: offentlig blogg, studiecirkelsmaterial och enkäter kompletterat med programråd. Samtidigt är det något som skaver. Flertalet inlägg på programrådsbloggen handlar om politik som partiet redan driver med framgång. Valfrihet inom välfärden återkommer många gånger liksom ekonomisk globalisering och utvecklad skolpolitik.

Den enda gången partiprogramsbloggen känns relevant är när en av partiets riksdags­ledamöter skriver om behovet av spridandet av demokrati och riskerna med allt ekonomiskt starkare diktaturer. Den typen av ansats – hur världen utvecklas och vilka hoten mot friheten är framåt – är dock bristvara i partiprogramsarbetet och i det studiecirkelmaterial som har utformats.

Samtidigt som Folkpartiet sitter i regeringsställning och levererar liberal politik inom många områden håller Sverige och Europa på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU.

Denna utveckling borde vara utgångspunkten för Folkpartiets nya partiprogram och en ny politisk analys. Det nya partiprogrammet får inte ta utgångspunkt i 1900-talets problem­formuleringar. Hotet mot individens frihet i dag är inte antalet leverantörer av äldreboenden utan ett samhälle där det allmänna abdikerar från objektivitet och saklighet.

Detta är vad som händer i ett Sverige där säkerhetspolitiska analyser går före demokratiska friheter och där tiotusentals människor inte upplever att de kan få hjälp och stöd av polisen eller det allmänna när de behöver. I dag räcker inte ens Anne Wibbles »årslön på banken« om man blir arbetslös och hamnar på kant med myndigheterna. Folkpartiets uppgift borde därför nu handla om skyddet av starka demokratiska institutioner och rättssäkerhet eftersom dessa utgör den yttersta garanten mot ofrihet och godtycke.

Bortsett från kastandet av de politiska skygglapparna behöver Folkpartiet dessutom omvärdera sin roll i svensk politik. Parallellt med bristen på ordentlig politisk debatt har partiet anpassat sig för mycket till det politiska landskapet genom att ensidigt fokusera på utbildningsdepartementets frågor.

Alliansvurmen är ett problem. De frihetsreformer koalitionen har genomfört har fört Sverige i en mer liberal riktning men Folkpartiets kräftgång visar även på Alliansens janusansikte. Samarbetet har gett partiet verklig makt att påverka, men försvagar samtidigt partiets röst eftersom Alliansen uppfattas som en partibildning. Och eftersom Alliansens sammantagna politik inte är tillräckligt liberal är inte heller ett fördjupat samarbete svaret.

En mer nykter attityd gentemot övriga allianspartier förutsätter dock att partiet slutar stirra sig blind på opinionen. Egentligen är det märkligt hur landets mesta idéparti så tydligt har förlorat sig i den mediala »logiken«, vilket den uppenbara flörten med moderatväljare representerar.

Att försöka locka moderater som uppger Folkpartiet som bästa andrahandsalternativ är inte ologiskt, men var är tron på den egna politiken? Svaret på frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva får inte vara den politik som gammalmoderater saknar i de nya Moderaterna. Svaret måste vara att fördjupa och lyfta fram det som utgör grunden i Folkpartiet liberalerna, förmåga att kritiskt analysera vilka hinder individen möter i dag och imorgon. Lyckas partiet inte behålla den förmågan kan vi lika gärna bilda »Allianspartiet«.

Frågan är vart Folkpartiet är på väg. Den politiska inriktning som partiprogramsarbetet tycks mynna i gör att frågan är högst befogad. Det nya partiprogrammet riskerar att snarare ge mer av samma politik än liberala svar på den nationalism och rättsosäkerhet som breder ut sig i Europa. Faran med det förra är att Folkpartiet blir ännu svårare att särskilja från de andra allianspartierna, hotet från det senare är högst reellt.

Liberalismen är inte bekväm. Den befinner sig alltid i opposition mot de ofriheter som finns för stunden genom att kritiskt analysera olika maktförhållanden i samhället. Det är så Folkpartiet tidigare har bidragit till att göra Sverige till ett fritt, upplyst och demokratiskt land. När nationalismen och rädslan nu står för dörren ligger det därför i Folkpartiets uppdrag att ta kampen för de människor som drabbas av främlingsfientlighet och myndigheters godtycke. För det är vår förbannade plikt. Att våga vara liberaler.

Regeringen måste våga vara liberal även när det gäller rättspolitik

Skriver på SVT Debatt om förslaget att låta IFAU:s databas lagra känsliga personuppgifter:

Med förslaget om IFAU:s databas riskerar regeringen att återigen svika den personliga integriteten. Det blir nu ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas.
Den borgerligt styrda regeringen, som ideologiskt borde ha den enskilda individens intresse som utgångspunkt, riskerar att återigen svika den personliga integriteten. Den 31 maj i år föreslog nämligen Alliansen att institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ska få tillstånd att skapa en databas med mängder av integritetskänslig information. Om förslaget blir verklighet tar Alliansen ytterligare steg bort från en politik som skyddar individer mot en politik som sätter statens intressen främst.
Med regeringens förslag ska IFAU få skapa en egen datasamling som innehåller personuppgifter om bland annat etniskt ursprung och medlemskap i fackförening. Detta trots att tunga remissinstanser såsom Justitiekanslern och Datainspektionen har avstyrkt förslaget.
Genom att påpeka att arbetsmarknadspolitiken omfattar 60-90 miljarder kr per år försöker regeringen i lagrådsremissen vifta bort invändningarna. Kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken samt IFAU:s eget intresse av att snabbt kunna utföra uppdrag på beställning väger enligt regeringen tyngre än grundläggande fri- och rättigheter. Som Justitiekanslern påpekat i remissförfarandet har inte ens en tydlig proportionalitetsavvägning mellan IFAU:s behov och de förväntade positiva effekterna av databasen gjorts.
Vad regeringen egentligen ger uttryck för med förslaget är att ändamålen helgar medlen och att statens egna intressen är viktigare än medborgarnas skydd. För liberaler i regering och riksdag borde detta vara mycket bekymmersamt. Ett tydligt liberalt förhållningssätt till staten handlar om att ständigt kritiskt analysera maktkoncentrationer som begränsar individens frihet på olika sätt. De polisiära befogenheter och det övervakningssamhälle som Alliansen med datalagringsdirektivet, FRA och andra lagar har medverkat till utgör klara avsteg från detta. Genom den föreslagna databasen blir det ännu tydligare att Alliansen sätter statens intresse av skydd, kontroll och effektivitet framför individens frihet och rättvisa. Det liberala svaret på dessa förslag, från t.ex. Folkpartiet borde alltid vara att trygghet förutsätter frihet.
Att staten i olika sammanhang bygger upp databaser med delvis integritetskänslig information är oundvikligt. I ett rättssamhälle är det dock viktigt att inte skapa system som kan missbrukas. Det innebär att integritetskänslig information måste lagras med stor försiktighet och att man hela tiden avgränsar databaserna. Att då låta ett forskningsinstitut skapa en gigantisk egen databas är stort misslyckande.
Även om den föreslagna databasen endast utgör en liten pusselbit i den övervakning som har ökat med hjälp av såväl Socialdemokraterna som Alliansen de senaste åren borde detta förslag inte ha fått lämna regeringskansliet. Sedan den elfte september 2011 har polisens befogenheter ökat dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Nu ska tydligen en stor databas över medborgarna skapas också. Till bokstavskombinationerna FRA, IPRED och DLD ska nu alltså IFAU nu läggas. När ska regeringen våga vara liberal även i rättspolitiken?

Liberalernas svek

Skriver i Upsala Nya Tidning om riksdagens beslut om datalagringsdirektivet:

Riksdagen godkänner att alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden lagras i databaser. Och regeringen föreslår att det ska bli lättare för polisen att komma åt dessa uppgifter. Vem som helst kommer att kunna bli avlyssnad, skriver Benny Lindholm.
I dag fattar riksdagen beslut om datalagringsdirektivet. Med ett enkelt knapptryck tvingar riksdagsledamöterna alla svenska telefon- och internetleverantörer att bygga stora databaser med information om alla våra telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden. Datalagringen är dock inte det stora hotet mot vår frihet. I skymundan planerar regeringen att införa ännu fler regler som gör det ännu lättare för polisen att övervaka vanliga människor.
Datalagringsdirektivet är både omdebatterat och kritiserat. Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för arbetet mot den organiserade brottsligheten, beskrev till exempel direktivet som ett ”hafsverk” i Ekots lördagsintervju förra veckan. Samtidigt har datalagringen både kritiserats och förklarats olaglig av flera författningsdomstolar runt om i Europa och flera undersökningar visar att datalagringen endast har en minimal påverkan på brottsbekämpningen.
För svenska politiker från båda blocken räcker det dock inte med de gigantiska informationsdatabaserna. Såväl regeringen som Socialdemokraterna tycker att det måste bli enklare för polisen att få tag på privat information och att tidigare rättssäkerhetsgarantier måste slopas.
Utan någon nämnvärd offentlig debatt har man låtit utreda hur polisens användning av teleoperatörernas information ska kunna förenklas och effektiviseras. Strax innan jul förra året kom svaret. Regeringen föreslår att polisen i sin spaningsverksamhet inte längre ska behöva motivera avlyssningen för domstol och åklagare och att det tidigare kravet på en skäligen misstänkt person ska slopas. När datalagringen är på plats ska det i stället räcka att polisen antar att uppgiften behövs för att ”förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet” för vissa angivna brott.
Som liberal har jag tappat hoppet till våra liberala riksdagspartier i rättssäkerhetsfrågorna. Intresset av att slippa betala böter till EU och intresset av att ge ännu mer makt till polisen står tyvärr högre i kurs än att skydda vanliga medborgares rätt till privatliv och till skydd mot godtycklig maktutövning.
Visserligen ökar förtroendet för den svenska polisen, men att utan rättssäkerhetsgarantier på svaga grunder låta polisen kolla upp vem som har ringt vem kan vara ett smygande demokratiproblem i Sverige. De flesta poliser sköter sina uppgifter, men under stress eller med fel personer vid makten kan luddiga och vidsträckta befogenheter få katastrofala konsekvenser för vanliga människor.
Som det fick i Göteborg för ett drygt år sedan. Där begärde polisen in en mängd trafikdata från en viss telefonmast i syfte att jaga terrorister. Syftet var kanske gott, men insatsen slutade med att grovt beväpnade och maskerade poliser stormade in och grep en helt oskyldig människa mitt framför ögonen på hans gråtande barn. Att regeringens svar i det läget inte är färre polisiära befogenheter utan fler är både förvånande och obehagligt.
I alla rättsstater behövs ett välfungerande rättsväsende som beivrar brott och skyddar allmänheten. I en liberal rättsstat måste dock polismaktens befogenheter alltid vägas mot den enskildes rätt. Därför är det viktigt med gränser för statens makt. Som fallet med de oskyldigt gripna och trakasserade människorna i Göteborg visar, är staten ibland maktfullkomlig, ogenomtänkt och inkompetent.
Garantier för att polisens makt inte missbrukas behövs helt enkelt för att säkerställa en acceptabel lägstanivå. Att i det läget ta bort kravet på domstolsprövning och att det ska finnas en skäligen misstänkt person kan utgöra ett av de största hoten mot enskilda människors frihet i Sverige.
Att Telia, Tele2 och andra internetoperatörer tvingas samla enorma mängder information om varje telefonsamtal och varje e-postmeddelande är inte det stora problemet med datalagringsdirektivet. Sådan information lagras redan i dag. Det stora problemet är att regeringen samtidigt planerar att göra det lättare för polisen att söka bland all denna information. Utan domstolskontroll och utan krav på att man är skäligen misstänkt för ett brott finns en risk för att det är till vilken hederlig medborgare som helst som polisen av misstag rusar in en vanlig söndag morgon. Och det borde vi verkligen prata om
.

Värna asylrätten i EU!

Skriver idag på flyktingbloggen om EU:s planer på att totalt harmonisera flyktingpolitiken.

”Samarbete på europeisk nivå i migrationspolitiken är en nödvändighet. Den harmonisering som just nu förhandlas i Bryssel är dock inte det samarbete vi behöver. För även om det finns en poäng med att värna EU:s gemensamma yttre gränser, finns det en ännu större poäng med att i globaliseringens tidevarv inte bygga allt för höga murar mot omvärlden.”

Folkpartiet måste stoppa Beatrice Asks övervakningsplaner

Skriver på SVT Debatt om de föreslagna ändringarna i FRA:

I debatten som följde det första förslaget till FRA-lag kritiserades regeringen hårt för att öppna upp för massavlyssning av svenskar. FRA-lagen är ett hot mot våra grundläggande friheter, men regeringen var i alla fall klok nog att begränsa signalspaningen till yttre hot och till regeringen, Regeringskansliet eller Försvarsmakten. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) stod t.ex. i riksdagens talarstol och sa att med begränsningarna i myndigheter var ”FRA-shoppen stängd”. Nu smygs dock denna begränsning i praktiken bort.

Det förslag som Beatrice Ask (M) nu vill förhandla med Socialdemokraterna om innebär i praktiken övervakning av svenskar och innebär att fler myndigheter får tillgång till FRA:s signalspaning. Om Säpo och Rikspolisstyrelsen får möjlighet att begära signalspaning finns en uppenbar risk att även svenskar blir föremål för godtycklig övervakning. Säpo, till skillnad från försvarsmakten, har inte ett uppdrag att motarbeta hot mot Sverige som nation. Säkerhetspolisen har i grunden ett polisiärt uppdrag att förebygga och avslöja brott, exempelvis terrorism, och att skydda den centrala statsledningen.

När Säpo kommer begära signalspaning kommer det därför troligtvis vara mot svenskar och inte mot internationella hot. Detta är problematiskt av flera skäl. För det första flyttas signalspaningen från utlandet till Sverige. Vad man tidigare sade att FRA endast skulle användas mot utlandet är med andra ord glömt. För det andra finns det en risk för att gränsdragningen mellan polisen och försvaret suddas ut ytterligare.

Vad är nästa steg, att försvarsmakten får befogenhet att övervaka och utreda svenska medborgare? Särskilt problematiskt är förslaget eftersom det står i direkt strid med vad Alliansen framförde i riksdagens talarstol 2009. Flera riksdagsledamöter, inklusive försvarsministern, motiverade lagen med att den nu var så mycket bättre. Karin Enström (M), Staffan Danielsson (C) och Else-Marie Lindgren (KD) m.fl. sa att lagen nu var rättssäker eftersom det bara skulle vara regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten som skulle kunna begära signalspaning. Camilla Lindberg (FP) tyckte det var bättre, men avstod från att rösta ändå.

Att ge Säpo och Rikspolisstyrelsen rätt att använda FRA skulle med andra ord innebära ett stort svek mot de rättssäkerhetsförbättringar som man lyckades vaska fram 2009. Med tanke på att Folkpartiet då drev på för en mer rättssäker lag och efter att flera folkpartister uttalat sig kritiskt i media skulle det vara skandal om man inte motsatte sig Beatrice Asks förslag. Även om regeringen tidigt aviserade att Säpos tillgång till FRA skulle utredas uttalade flera folkpartister oro för att listan på myndigheter som får begära signalspaning ökar i framtiden. Folkpartiet borde därför tydligt sätta stopp för planerna att utvidga mandatet till Säpo och Rikspolisstyrelsen.

Det bombdåd som skakade Stockholms innerstad förra året var en attack mot vårt öppna samhälle. I attackens efterspel är det dock viktigt att inte göra avkall på grundläggande krav på rättsäkerhet. Bombdådet får inte används som svepskäl för ny integritetskränkande lagstiftning och detta är ett ypperligt tillfälle för Folkpartiet att bekänna sin liberala ådra. Ge inte Säpo och rikspolisstyrelsen tillgång till FRA!

En idé för en mer genomtänkt föräldraförsäkring

Jaha, så har striden om föräldraförsäkringen dragit igång på allvar i Folkpartisverige. Kanske kunde man inte vänta annat efter att LUF-kongressen strukit kravet på delad föräldraförsäkring och skrivit in ordet kärnfamilj i sitt handlingsprogram. Eftersom jag har skrivit en smärre avhandling så kan jag säga till er otåliga att ni kan hoppa till rubriken “argument för och mot delad föräldraförsäkring” direkt.

Nåväl, nu är det i alla fall Niklas Frykman och Mattias Sundin som kastar in en brandfackla på Svd Brännpunkt. Adressaterna är egentligen inte andra folkpartister utan ett gäng centerpartister, men man att det egentligen handlar om den kommande diskussionen på landsmötet i oktober är rätt uppenbart.

Själva artikeln de har skrivit är inget under. Första gången jag försökte läsa den kom jag bara halvvägs. Inte för att den var ointressant, men när man kallar förespråkarna av delning för socialister, hänvisar till nån tunna som Gudrun Schyman sitter i och sedan avfärdar förslaget för att det kom under 1990-talet, då tänkte jag att det inte skulle komma nåt vettigt ur artikeln.

Så jag måste ju bara yttra mig med andra ord.

Utgångspunkter
Det här med föräldraförsäkringen är nämligen inte helt enkelt. Det handlar inte om huruvida man är socialist eller jag-hatar-klåfingriga-staten-liberal. Man måste tänka lite mer än så. Kalla mig tråkig – jag är ju trots allt jurist (fick jag det sagt också.

Föräldraförsäkringen är nämligen en inkomsttrygghetsförsäkring. Den finansieras av obligatoriska arbetsgivaravgifterna och är en rättighet för alla arbetstagare. Den liknar på så sätt sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Dvs är du sjuk från jobbet får du sjukpenning/ersättning. Är du arbetslös och utan jobb får du arbetslöshetsersättning (åtminstone grundersättning) och är blir du förälder och är borta från jobbet får du föräldrapenning.

Skillnaden är bara vilka som är mottagarna. För medan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen är mer försäkringsmässig och utbetalas till den enskilde arbetstagaren så är adressaten i praktiken familjen i föräldraförsäkringen.

Okej, det var en sanning med modifikation. För om man läser 12 kapitlet i Socialförsäkringsbalken (där reglerna om föräldraförsäkring finns) så kan man läsa att “om föräldrarna har gemensam vårdnad om ett barn får vardera föräldern föräldrapenning under hälften av den tid som anges i 12§”. (Och det är ungefär det Frykman och Sundin triumferar på Brännpunkt: föräldraförsäkringen är individuell!)

Problemet är bara 12 §. Den säger nämligen att föräldrapenningen omfattar 480 dagar för föräldrarna. Ingångsvinkeln är alltså kollektivet familjen och föräldraförsäkringen syftar till att ge detta lilla kollektiv en ersättning för att kunna vara hemma och ta hand om det nyfödda barnet. Och i konsekvensens namn är alltså den ”individualiserade” föräldrapenningen överlåtbar, dvs den ena föräldern kan de en del av sin ledighet till den andra föräldern (jfr 12 kap 15 § 2 meningen Socialförsäkringsbalken)

Nu har jag skrivit ganska mycket, men jag måste få komma till poängen. För hur systemet ska se ut handlar om vilka överväganden man gör och vilka syften man tycker att föräldraförsäkringen ska fylla.

Argument för och emot en delad föräldraförsäkring
Som jag ser det kan man teoretiskt dela upp det i tre olika syften:

  1. Föräldraförsäkringen syftar till att ge barnet möjlighet att vara få vårdnad av sina föräldrar
  2. Föräldraförsäkringen syftar till att bereda den enskilda föräldern möjlighet att vårda sitt barn
  3. Föräldraförsäkringen syftar till att bereda föräldraparet möjlighet att vårda sitt barn.

Låt oss titta lite närmare på alla tre. Jag menar att om man tycker punkten ett är det viktigaste så kan man förorda såväl en strikt individualiserad föräldraförsäkring som en överlåtbar. Om man menar att den andra punkten är det viktigaste så är en strikt individualiserad försäkring det viktigaste (eftersom syftet är att ersätta en arbetstagare som uteblir från arbetsplatsen). Och om man tycker att punkten tre är det viktigaste, då är det en överlåtbar variant som är viktigast.

Varför barnperspektivet kan användas åt båda håll? Jo, för att å ena sidan är det viktigt för barnet att ha en förälder hemma (flexibiliteten med överlåtbarhet behövs) men å andra sidan är det viktigt för barnet att få möta båda sina föräldrar under sina första månader (en mer strikt individualisering behövs).

Och ungefär så ser ju debatten mellan ”socialisterna” och ”statsskeptikerna” ut. Båda grupper slår ”barns bästa” i huvudet på varandra och socialisterna hävdar även att individerna drabbas av överlåtbar medan individualisterna hävdar att föräldraparet drabbas av en kvoterad försäkring.

För mig blir det emellertid ganska enkelt. Barnargumentet är en återvändsgränd, men vem försäkringen ska vara till för är inte det. Lite tekniskt av mig kanske, men eftersom försäkringen syftar till att ersätta ett inkomstbortfall för en förälder som vill vara hemma med sitt barn så vore det märkligt om den föräldern ska kunna använda pengar som är till det syftet och ge till någon annan. Alltså, är man inte hemma från jobbet så ska man inte få försäkringspengarna. Punkt. Att det främjar jämställdhet och att barn får träffa sina pappor oftare är bara en bonus i sammanhanget.

Men barnet då? Ja, status quo-förespråkarna kommer säkert dragandes med att man måste få bestämma i familjen och att barnet inte kommer må bra av i värsta fall bara 220 dagars hemmatid med föräldrarna. Mitt svar är att 1) det funkar alldeles utmärkt i många, många andra länder, 2) båda föräldrarna tar idag ut försäkring och 3) båda föräldrarna kommer ta ut ännu mer försäkring i framtiden med en strikt individualiserad försäkring.

Så, nu ska jag inte skriva mer. För övrigt anser jag att även studenter ska kunna vara föräldralediga med vettiga villkor.