Billström gör skillnaden mellan M och FP tydlig

Idag tillsammans med Hanna Håkansson och Jonatan Macznick på SVD Brännpunkt:

Tobias Billström bekräftade i dagarna sin inställning till papperslösa flyktingar. Det är även fortsättningsvis en hårdare och inhumanare linje mot de som behöver humanitet mest. Samtidigt kan vi känna oss trygga i att Folkpartiet i både uttalande och i det nyligen presenterade partiprogramsförslaget valt en helt annan och generösare riktning. Billström företräder inte den politik som regeringen kom överens om tillsammans med Miljöpartiet, möjligen företräder Billström en moderat migrationspolitik.

Den överenskommelse regeringen gjorde med Miljöpartiet var ett välkommet steg mot en human och generös migrationspolitik. Överenskommelsen har effektivt arbetat bort Sverigedemokraterna från inflytande över migrationsfrågor i riksdagen. Det är därför beklämmande att överenskommelsen undermineras av en minister i regeringen.

Det blir allt mer uppenbart att Billström och Moderaterna inte bara motarbetar överenskommelsen, Billström verkar överhuvudtaget inte dela den människosyn som överenskommelsen ger uttryck för.

Det är därför glädjande att Folkpartiet tydligt visar att man står fast vid en liberal och human politik för papperslösa flyktingar. I Folkpartiets nyligen presenterade partiprogramsförslag går att läsa att: ”Även om invandringen är reglerad lever många människor utan tillstånd i Sverige, så kallade papperslösa. Att de vistas här utan tillstånd gör inte att de saknar de grundläggande mänskliga rättigheter som tillkommer alla.”

Det nya partiprogramsförslaget visar med all önskvärd tydlighet att Folkpartiet till skillnad från Moderaterna står upp för en fri invandring. På samma gång uppmanar Jan Björklund migrationsministern att stå fast vid den överenskommelse som regeringen ingått med Miljöpartiet.

Att Billström inte tycker som regeringen är uppenbart, ursäkter till trots. Folkpartiets företrädare borde även i framtiden trycka på den liberala migrationspolitik som finns i överenskommelsen. Det är glädjande att Folkpartiet tar ställning och vår förhoppning är att man inte heller i framtiden kommer stå tysta införa Billström och Moderaternas politik.

Språktest inte lösningen

Idag skriver Björklund, Ullenhag och Sabuni på DN Debatt om Folkpartiets integrationspolitik. Egentligen är det en bra artikel, partiet föreslår flera bra åtgärder för att främja ett inkluderande samhälle som bygger på egen försörjning och språkkunskaper. Bland annat föreslår partiet att kommuner måste erbjuda sysselsättning och aktiviteter för de som är långvarigt beroende av försörjningsstöd, något som har visat sig kunna hjälpa tillbaka till arbete. Man föreslår också att fler ska erbjudas yrkespraktik och att personer som anhöriginvandrar också måste få hjälp och stöd av samhället.
Särskilt glädjande är att Folkpartiet mycket tydligt signalerar att öppenhet och migration både är välkommet och nödvändigt för Sverige. Därmed tar partiet tydligt avstånd från t.ex. Sverigedemokraterna och signalerar att man är ett liberalt parti som välkomnar globalisering och arbetar mot den främlingsfientlighet som breder ut sig.Men så var det detta med språktest. Det förslag som används som slagträ i debatten för att svartmåla oss som rörelse. Det är tråkigt, inte minst eftersom Folkpartiet inte har någon annan avsikt än att främja integration vilket är viktigt i en tid av globalisering och invandring som partiet välkomnar.

Det betyder dock inte att förslaget inte bör diskuteras, dock på en betydligt mer sansad nivå. Språktest för medborgarskap är inte något nytt. Sådant finns i någon form i de allra flesta europeiska länder. Studerar man den statistik som Globaliseringsrådet tog fram i sin rapport ”Språk, krav och medborgarskap” (s. 47) syns dock inga större skillnader i sysselsättningsgrad mellan länder som har språktest och länder som inte har det. Som verktyg för ökade språkkunskaper och för sysselsättning finns det inga tydliga belägg.

Det kan förstås finnas andra fördelar med ett språktest än integration i form av sysselsättning. Testet skulle kunna innebära ett tillskott av socialt kapital eller att fler känner sig hemma i sitt nya land. Frågan är dock vad det är man i så fall vill uppnå och om det finns stöd för att just språktest leder till detta. Forskningen ger inte några svar för varken det ena eller det andra på det här området och så länge man inte vet vad man vill uppnå och har stöd i sina idéer för hur man kommer dit är det därför oklokt att leka med demokratiska rättigheter.

Därmed inte sagt att kunskaper i svenska är oviktigt för att komma in på arbetsmarknaden och därmed underlätta för egenmakt genom egen försörjning. Att koppla språk till medborgarskap är emellertid olyckligt eftersom det kan få negativa bieffekter. Det finns tecken på att efterfrågan på medborgarskap är känsligt för ökade krav. Ett språktest leder därför troligen till att färre lyckas integreras via medborgarskapet eftersom ytterligare ett hinder införs. De som hamnar utanför skulle dessutom med stor sannolikhet vara de med sämst språkkunskaper och med sämst utbildningsbakgrund. Det vore en olycklig utveckling ur ett integrationsperspektiv.

Detta är inte heller det enda problemet, även den liberala synen på staten utmanas. Vårt medborgarskap påverkar inte nämnvärt tillgången till välfärdsförmåner. Det ger dock rätt att påverka samhället genom rösträtt och ett starkare skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Medborgarskapet utgör på så sätt grunden för individens relation med makten. Ett språktest skulle därför i praktiken reducera människors inflytande och exkludera dem enbart på grund av språkkunskaper.

Språktest signalerar dessutom att medborgarskapet inte handlar om universella värden och grundläggande principer utan snarare om det svenska språket och kulturen. Kunskaper i svenska och förståelse för vårt samhälle är viktigt för integration, men bör inte i en globaliserad värld vara en förutsättning för medborgerligt inflytande.

I en värld där gränser rivs förlorar nationalstaten betydelse för varje dag som går. Det behöver pareras med en gemenskap som är lätt tillgänglig och som baseras på universella principer och grundläggande fri- och rättigheter. Krav på kunskaper om ett litet språk i Europas utkant varken kan eller borde dock räknas till det gemenskapsbygget. Språktest signalerar att kunskaper i svenska är viktigt för integration, men att koppla det till medborgarskap utmanar andra liberala principer. Och det är inget annat än olyckligt. Nästa gång Folkpartiet presenterar ett integrationspolitiskt program hoppas jag därför att kravet på språktest är struket.

Det räcker inte med luddiga uttalanden

Skriver idag på flyktingbloggen om situationen för flyktingar i Ungern och om många politikers allt för blygsamma reaktioner:

Situationen för flyktingar i Ungern ser allt mer dyster ut. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) presenterade för ett par dagar sedan en rapport som pekade på en rad brister i den ungerska asylpolitiken. Sverige och EU måste tala klartext om respekten för de värderingar och rättigheter som utgör fundamentet i Europasamarbetet och sätta press på Ungern. Ytterst måste man överväga att dra in rösträtten för Ungern i ministerrådet.

I onsdags hänsköt EU-kommissionen två ärenden rörande Ungern till EU-domstolen. Ärendena rör den ungerska datainspektionens bristande självständighet och den snabba nedmonteringen av den ungerska rättssäkerheten. De många avskedandena av ungerska domare och bristerna i skyddet för grundläggande fri- och rättigheter är allvarliga varningstecken.

Utvecklingen i Ungern är dessutom mycket oroande när det kommer till behandlingen av asylsökande. Förra året fick landet ett oannonserat besök av FNs särskilda sändebud för främjandet och beskyddandet av åsikts- och yttrandefrihet. Sändebudet uttryckte stark oro för växande främlingsfientlighet, rasism och intolerans mot flyktingar och asylsökande.Rätten till asyl står inte högt på dagordningen i Ungern. Trots landets geografiska placering, har landet inte ens en uttalad flyktingpolitik. Rätten till asyl behandlas istället som ett underordnat politikområde i kampen mot den ”illegala invandringen”.

Särskilt oroande är hur flyktingar och andra minoriteter behandlas när de väl är bosatta i landet. I skuggan av EU-kommissionens stämningsansökan i EU-domstolen presenterade UNHCR en oroande rapport om hur främlingsfientligheten breder ut sig i Ungern.

Och den nuvarande regeringen i Ungern gör inte något för att hantera problemen. Särskilt romerna är utsatta för omfattande diskriminering och kränkande behandling. De är stigmatiserade och socialt exkluderade. I en undersökning som genomfördes förra året uppgav t.ex. en tredjedel av alla ungrare som svarade att de var ”öppet främlingsfientliga”. Endast åtta procent uppgav att de var ”toleranta”.

Samtidigt finns det inget som tyder på att det ska bättre. En undersökning gjord av den Ungerska Helsingforskommittén förra året konstaterade att de främlingsfientliga attityderna förstärks av ungersk media som ofta beskriver invandrare utifrån termer som ”kriminella”, ”parasiter”, ”farliga” och ”massinvandring”. Och ungerska samhället reagerar med mer främlingsfientlighet. UNHCR rapporterar t.ex. om sjukhus som vägrar skicka ambulanser till flyktingförläggningar och om tandläkare som vägrar behandla flyktingar.

Sverige och EU måste sätta betydande press på den ungerska regeringen. Det räcker inte med luddiga uttalande om oro och om behovet av starkare skydd för mänskliga rättigheter. Ytterst borde Sverige som land och EU sätta hårt mot hårt och hota med att dra in Ungerns rösträtt i ministerrådet för att det bryter mot de grundläggande värden som europasamarbetet. Något annat blir bara en läpparnas bekännelse.

Vilseledande debatt om debatten

Lite senare än försvarbart kan jag inte undvika att kommentera debatten om debatten de senaste dagarna. I måndags skrev ju Erik Ullenhag, folkpartist och integrationsminister, en debattartikel i DN om att krossa myterna om invandringen. Han plockade upp en del saker i artikeln och hänvisade i övrigt till en hemsida, www.regeringen.se/tolerans, som regeringen gjort.

Sen tog debatten om Erik Ullenhags debatt vid. I sak handlar denna om att regeringens faktapresentation (till skillnad från myterna) inte innehåller särskilt mycket fakta. Tyvärr misslyckas även de som kritiserar integrationsministern.

Den uppmärksamme läsaren noterar nämligen att de som svarat på Ullenhags artikel (Andreas Johansson Heinö och Paulina Neuding och Gunnar Sandelin) antingen inte läser regeringens presenterade myter och faktapåståenden ordentligt eller argumenterar oärligt och vilseledande – ungefär som de menar att Ullenhag och regeringen gör.

För att ta myt, faktapåstående och motpåstående var för sig:

Myt: Invandringen har lett till en våg av kriminalitet.

Regeringens faktapåstående: Det är svårt att mäta kriminalitet men Sverige skiljer sig inte från andra jämförbara länder och överrepresentation beror troligtvis på att gruppen invandrare normalt karaktäriseras av sådant som normalt är överrepresenterat i statistiken (kön, ålder, inkomst, sysselsättning och utbildningsnivå).

Johansson/Neudings motpåstående: Regeringen viftar bort problemet med utrikesföddas överrepresentation i brottsstatistiken bland annat med att en majoritet av invandrare inte begår brott.

Kommentar: Här säger regeringen, i ett av de längsta faktapåståendena, att frågan är komplex men att överrepresentationen troligtvis beror på att gruppen invandrare utgörs av personer som normalt är överrepresenterade i statistiken. Det är ett faktapåstående som håller och som dessutom har stöd i kriminologin. Men vad svarar Johansson/Neuding? Jo, att regeringen viftar bort myten med ett enkelt konstaterande att en majoritet av invandrare inte begår brott. Detta är direkt felaktigt, för det är inte vad regeringen säger.

Ställning: Regeringen 1 – 0 Kritikerna

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Regeringens faktapåstående: Endast 42 % (lägre än tidigare) tycker att det är bra att ta emot färre flyktingar. I andra undersökningar har 88 % av stockholmarna instämt eller instämt starkt i påståendet att invandrare är bra för staden (72 % av Malmöborna).

Johansson/Neudings motpåstående: Regeringen nämner inte att de som vill ta emot färre flyktingar alltjämt är betydligt fler än de som inte vill det.

Kommentar: Regeringen motbevisar myten att en tyst majoritet av befolkningen anser att invandringspolitiken är en katastrof (42 % är ingen majoritet) och presenterar dessutom siffror från invandrartäta delar av landet som är ännu starkare. Johansson/Neuding hänger dock upp sin argumentation på att 42% är fler än de som vill ta emot fler flyktingar. Det stämmer säkert, men det visar ändå inte att en tyst majoritet anser att invandringspolitiken är en katastrof.

Ställning: Regeringen 2 – 0 Kritikerna

Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Regeringens faktapåstående: endast 15 % av Sveriges befolkning är född i ett annat land, en andel som endast kommer öka till 16.5% till 2050.

Johansson/Neudings motpåstående: ”Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.”

Kommentar: Myten handlar om att det finns en massinvandring som kommer leda till att svenskarna snart är i minoritet. Regeringen visar att detta enbart är en myt och att andelen invandrare enligt SCB kommer öka från 15% till 16.5%. Johansson/Neuding väljer dock att fokusera på begreppet massinvandring, något som regeringen egentligen inte ens kommenterar i sitt faktapåstående. Kritikerna väljer således att försvara den sverigedemokratiska bilden av massinvandringen har återigen inte motbevisat regeringens faktapåstående.

Ställning: Regeringen 3 – 0 Kritikerna

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

Regeringens faktapåstående: 91 % av de som sökte asyl 2010 fick uppehållstillstånd på grund av skydds- eller flyktingskäl (totalt 9 978).

Sandelins motpåstående: ”Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.”

Kommentar: Den här är lite mer intressant och regeringens faktapåstående utgör ett av de längre. Sandelin väljer dock att jämföra äpplen och päron. Med hjälp av 30 års statistik försöker han motbevisa statistik för det senaste året. Alla som har sysslat på något sätt med statistik vet att detta är ett horribelt sätt att förfara med statistik. Sandelin har dock en liten poäng, dock inte den som han själv tror att den är. Sverige har haft en relativt restriktiv tillämpning av flyktingkonventionen. Detta har lett till att personer som egentligen har ett skyddsbehov (och som i andra länder hade fått flyktingsstatus) i Sverige istället får uppehållstillstånd på andra grunder än flyktingskap. Siffrorna är alltså i sak rätt, men beskriver inte det som Sandelin försöker påstå.

Ställning: Regeringen 4 – 1 Kritikerna

Myt: Invandringen kostar Sverige tiotals miljarder kronor varje år.

Regeringens faktapåstående: Vissa studier pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat. Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Beräkningarna handlar dock om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sandelins motpåstående: Regeringens utredare, professor emeritus Jan Ekberg, har beräknat transfereringarna i den offentliga sektorn från inrikes till utrikes födda till 1,5 till 2 procent av BNP, vilket innebär 43–58 miljarder per år. Ekonomidocenten Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm höjer i sin studie taket till tre procent av BNP, vilket betyder runt 90 miljarder årligen.

Kommentar: Här säger regeringen att det är svårt att möta invandringens ekonomiska följder och pekar på två (inte motsägelsefulla) påståenden: 1) invandring har på det stora hela positiva effekter, och 2) invandring kan innebära ökade kostnader på de offentliga transfereringarna. Sandelin väljer dock att försöka slå regeringen i huvudet med det senaste faktapåståendet. Problemet är bara att regeringen själv har presenterat det (dock utan siffror) och att det bara delvis beskriver invandringens ekonomiska konsekvenser.

Slutställning: Regeringen 5 – 1 Kritikerna.

Så vad betyder då allt detta? Jo, att Johansson och Neuding och Sandelin inte har skrivit något vettigt egentligen. Om man är välvilligt inställd är detta troligen en konsekvens av att man inte har läst regeringens myter och faktapåståenden i detalj och att man i missriktad välvilja kritiserar regeringen för påståenden som den inte har presenterar.

Konsekvensen är dock mycket olycklig. Det är bra att regeringens påståenden granskas och debatteras, men den nivå som debatten hamnade på nu, när debattörer kritiserar regeringen för påståenden som den egentligen inte riktigt kommit med blir bara kontraproduktiv. Om det är någon som gynnas av det så är det de främlingsfientliga. För nu kan de nämligen peka på ”de ansedda debattörerna och forskarna” och påpeka att regeringen minsann har fel. När det egentligen inte är vad Johansson och Neuding och Sandelin visar.

Men så är ju invandringsdebatten alltid en cirkus.

Medborgarskapstest forts.

Sist, för alldeles för många dagar sedan, skrev jag lite kort om medborgarskapstest ur en principiell synvinkel. Min poäng där var att man måste fundera över vad medborgarskapet faktiskt är för något för att på allvar kunna ta ställning till idén om medborgarskapstest. Jag menar att medborgarskapet syftar till att avgränsa de som har rösträtt i ett land från de som inte har det. Och eftersom rösträtt handlar om makt att kunna påverka de som fattar beslut över ens huvud i en representativ demokrati, så ska rösträtten vara lätt att förvärva. Och voila! Medborgarskapet ska, principiellt sett, vara lätt att förvärva. Därför är medborgarskapstest problematiska.

Nåväl, inga principer lever ju inte utan undantag. Med pragmatiska argument kan man ofta sticka hål även de mest fina principer i vissa situationer. Och så också med medborgarskapstestet. Jag tänkte titta lite närmare på ett av dessa argument nu: medborgarskapstestet främjar integrationen.
Tanken är enkel, åtminstone i teorin. Genom ökad kunskap om svensk kultur och svenska värderingar, liksom kunskaper om svenska språket, kan man lättare förstå vad det är den invandrande ska integreras i. Märk väl att det inte, även om en del föreslår det, inte ens behöver handla om kultur och värderingar, man skulle lika väl kunna tänka sig att det handlar om lagar och rättigheter. Men tanken är ändå densamma genom kunskap om hur det svenska samhället fungerar kan man lättare bli en del av det svenska samhället.
Det finns bara ett problem – man hoppar över ett steg.
Den relevanta frågan som man måste ställa sig är nämligen på vilket sett ett test, dvs ett prov, ökar kunskaper. Var det proven i skolan som gjorde att vi lärde oss Pythagoras sats? Troligtvis inte.

Medborgarskapstest ur en principiell synvinkel

Att LUF har tagit ställning för medborgarskapstest kan knappast ha undgått någon politiskt initierad. Debatten har dock, till skillnad från den bland annat jag förde på kongressen förra helgen, inte varit något under av intellektuell spänst (Adam Cwejman undantagen). Snarare har något slags skyttegravskrig blossat upp i LUF-Sverige. Tänkte därför bidra med en lite mer resonerade invändning mot förslaget.

Förslag om medborgarskapstest måste ta sin utgångspunkt i medborgarskapet. Utan att fundera över vad medborgarskapet fyller för syfte kan man inte föra en sansad diskussion om vad kriterierna för detta medborgarskap ska vara. Utan att avgränsa medborgarskapet från permanent uppehållstillstånd blir en diskussion om kraven för resan från det senare till det förra rätt meningslös.

Rent juridiskt fyller medborgarskapet syftet att klargöra vilka som får rösta och vilket som har ej särställning i svensk lagstiftning. Detta är visserligen inte helt sant, för även personer med permanent uppehållstillstånd omfattas av våra rättigheter också. Medborgarskapet handlar alltså framför allt om vilka som får rösta i riksdagsval.

Fast nu handlar ju inte allt om juridik. Utöver juridiken kan man säga att medborgarskapet handlar om att särskilja de som har en starkare koppling till staten från de som har en svagare. Rent spontant tycker jag att detta är märkligt. Vilken starkare koppling till ett land kan man egentligen ha än bosättning? Varför har en kvinna som är bosatt i Sverige och har medborgarskap en starkare koppling än en kvinna som endast har permanent uppehållstillstånd?

Den frågan är nämligen relevant i sammanhanget, för, den besvarar frågan varför vi behöver ett test för att särskilja vissa personer från andra. (för det är ju vad test egentligen handlar om)

Ett argument i den här delen, och som jag också återkommer till i följande blogginlägg, är att medborgarskap är ett uttryck för att man är en del av en gemenskap. Även om jag ifrågasätter vilken typ av gemenskap medborgarskapstestförespråkarna avser, vill jag leka med tanken. För, om man i juridisk mening menar att medborgarskap pekar ut vilka som får rösta i riksdagsval, då menar man ju rimligen att tillhörighet till en redan existerande gemenskap (typ Sverige) är en förutsättning för att få rösta. Redan har vill jag säga att den här gemenskapen inte behöver vara etnisk, nationell eller kulturell. Den kan mycket väl, som Adam Cwejman har varit inne på, istället handla om omfamnadet av universella liberala värden.

Men ändå, frågan måste ställas; varför skall tillhörighet till en gemenskap (normen) vara en förutsättning för att få rösta? Vilken tanke om demokrati är det egentligen? Jag menar att den är helt bakvänd. Demokrati får aldrig handla om att de som har makten (i det här fallet de som redan har medborgarskap) ska kunna välja sina medmänniskor. Eller rent konkret: riksdagen ska inte kunna välja sina väljare. Man kan givetvis vara av annan åsikt, men liberal demokrati handlar om självbestämmande och en rätt för den enskilde att påverka makten. En rätt för den enskilde att påverka – välja – den som har monopol på att påverka henne.

Min utgångspunkt är med andra ord att tanken om en gemenskap inte får lägga hinder för den enskildes möjligheter att påverka sin vardag. Med ett kollektivistiskt synsätt kan man kanske motivera det, men liberalt är det knappast. Och rent principiellt handlar ett medborgarskapstest om just detta – att stänga ute människor och begränsa människors möjligheter.

Eftersom inga principer inte bär med sig undantag (som ofta är pragmatiskt motiverade) slutar inte mina resonemang här: snart kommer en del tankar om mer pragmatiska argument för medborgarskapstest (dvs medborgarskapstest som integrationsfrämjande). Jag är dock lika skeptisk där.

Liberala liberaler, beware!

Jag måste bara kort kommentera dagens utspel om burkaförbud i skolan, och jag ska erkänna, jag är skeptisk. Fortfarande.

För min syn på burkaförbud se här och här. Jag är stark motståndare mot dessa. Jag ska dock också erkänna att jag imorse, när jag fick höra om det nya förslaget, var skeptisk men kände att jag kunde acceptera det. Vi har skolplikt i det här landet och våra barn har rätt till en god utbildning. I detta ligger kanske – tänkte jag – att varken lärare eller elever isolerar sig med ansiktsdöljande plagg.

Men jag mår ändå dåligt av förslaget. Det kommer inte behöva användas i praktiken (även om det iofs inte är ett principiellt argument mot förbudet) och det inskränker faktiskt människors rätt att besluta själva vilka kläder man ska bära. Om jag själv hade fått bestämma hade jag alltså, trots att jag kan se pedagogiska poänger med förbudet, valt att inte lagstifta om det.

Och detta måste man ju rimligen inse på departementet och i partistyrelsen. Det finns inget egentligt behov och det är tvivelaktigt ur ideologisk synvinkel. Så frågan blir ju, varför? Varför föreslår Björklund ett litet burkaförbud?

Jag tänker inte spekulera i paralleller till tidigare utspel, för även om det finns likheter så finns det också skillnader. När språktestet presenterades så var det förvisso en avdammad fråga men det kom ändå lite som en överraskning. Ingen hade riktigt tänkt på språktest på ett tag.

Men det här, detta har folk tänkt på. Under våren har vi sett lagstiftning i några europeiska länder och frågan har varit uppe i såväl media som i debatten. Inte minst i debatten. Burkaförbud har debatterats flitigt på liberala bloggar och liknande under våren och ingen, i n g e n, utöver någon enstaka tok, har varit för ett förbud. Av liberalerna alltså.

Så man undrar ju om detta förslag inte är annat än en riktad pungspark mot alla mer eller mindre ideologiskt inriktade liberaler i Sverige. Och detta från det liberala partiets partistyrelse. Ju mer jag tänker på det, desto mer illa mår jag. Och desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt kommer komma ett förslag om förbud även på allmän plats.

Ja, man börjar ju fundera alltså.

Läs gärna Linnéa Darell, FP Eslöv, Mattias och Adam

Belgien gömmer förnuftet bakom burkan

Idag väntas det belgiska parlamentet förbjuda burkor på offentliga platser. Samtidigt som den svenska debatten idag kretsar kring Alliansens förslag för att stärka individers integritet, inför man i Belgien böter eller fängelse i upp till sju dagar om man bär burka eller niqab.

Vem hjälper detta? Den s.k. ”liberalen” Daniel Bacquelaine, en belgisk parlamentariker, tycks resonera att ett förbud är ett sätt att stoppa en kvinnofientlig syn. Burkan kan tydligen inte kombineras med ett öppet, liberalt och tolerant samhälle. Bullshit, säger jag!

För det första så är förbudet ett slag mot muslimer i allmänhet och mot muslimska kvinnor i synnerhet. Rädslan för det som är främmande har i Belgien lett till att man vill förbjuda det som man inte känner igen. Det är ett slag mot muslimer. Sen kan man ju fundera på om det inte är en halvtaskig kvinnosyn eftersom man inte tycks lita på att kvinnor själva kan avgöra vad de vill ha på sig.

Och innan nån får hicka, jag anser inte att burkan är positiv. Problemet är att förbudet stinker främlingsfientlighet när man samtidigt inte förbjuder andra plagg som är avvikande, har en osäker värderingsgrund eller som försvårar integration i samhällslivet. Eftersom man bara förbjuder det främmande, är det ett uttryck för främlingsfientlighet.

För det andra så fungerar inte argumentet att burkan måste förbjudas eftersom plagget i sig är odemokratiskt. Jag tror att burkan är ett uttryck för en syn på kvinnor som hör hemma i stenålder, men det finns ju flera plagg som är förknippade med odemokratiska värderingar. Bombarjackan förknippas ibland med nazister, palestinasjalen ibland med terrorism, bruna uniformer med fascister, ja listan kan göras lång.

Poängen är att burkan i sig inte kan vara ett kvinnoförtryck. Visst, burkan döljer i princip hela kvinnan och man kan inte påstå annat än att burkan försvårar kvinnors deltagande samhällslivet. Men det finns det andra kläder som gör också. Min bror springer t.ex. runt i nitar och trasiga jeans. Sorry brorsan, men du kommer tyvärr inte tas på lika stort allvar när du ska göra affärer än en person med vårdad klädsel. Förbudet är inte alls ett försvar av det öppna, liberala och toleranta samhället. Tvärtom! Det är ett slag mot det samhället.

För det tredje så slutar inte burkaförbudet med att det i princip är xenofobiskt, det är också ett angrepp på yttrandefriheten. Varför ska en person förvägras rätten att bära de kläder hon vill? I ett öppet, liberalt och tolerant samhälle tillåts man bära de kläder man själv väljer.

Andra på samma tema: Mark Klamberg, Simon, Seved Monke,

SD – Schlingmanns (o)Debatt

Som jag trodde skulle Per Schlingmann inte kunna ta debatten. Jag är uppriktigt sagt förvånad, jag trodde han skulle vara mer slipad än så och frågan är ju hur man kan släppa fram honom i en sån här debatt. Men moderater är ju moderater.

Fast grundproblemet är som sagt att man tar debatten på fel sätt; nu fick man ju intrycktet av att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna mer eller mindre är som vilket parti som helst. Vilket de ju inte är! Men för att sammanfatta då för de som inte såg programmet…

Sverigedemokraterna tycker:

  • att kvinnors rätt att göra abort ska begränsas
  • att homosexuella inte ska jämställas med heterosexuella
  • att adoption är fel
  • att kvinnor hör hemma vid spisen
  • att svenskt medborgarskap ska kunna tas tillbaka
  • att invandrare är Sveriges problem
  • ingenting vettigt.

Annars kan man ju bara konstatera att medierna fortsätter sin hetsjakt mot folkpartiet.

Andra bloggar om: , , , ,

Sverigedemokraterna – det blåögda alternativet

Får ju en del roliga kommentarer, en menar t.ex. att “Folk som lever i VERKLIGHETEN har egna ögon att se med, och förstånd att dra slutsatser med.” Problemet för Sverigedemokraterna är att folk just drar slutsatser av det de ser och kopplar det till annan kunskap. Det kallas kritiskttänkande och bygger på att man inte bara kan titta påen sak och dra slutsatser utan att relatera intrycket till annan kunskap.Lika lite som man kan titta på marken och säga att den är platt och att jorden därför är platt kan man titta på en arbetslös invandrare och sen dra slutsatsen att invandrare inte vill eller kan arbeta. Jorden är rund och invandrare har gjort oss rikare. Så är det bara.

Problemet med Sverigedemokraterna är att de vägrar inse eller erkänna detta. De stirrar sig blinda på förorter till storstäderna och triumferar att det i dessa finns arbetslösa, kriminella och utstötta invandrare.

Ok, so what? Hoppsan, så får man visst inte säga, för då är man blåögd och naiv. Men sanningen är ju den att det här egentligen inte är problemet för Sverigedemokraterna. De skiter ju blanka fan i om invandrare bråkar med varandra eller inte får mat på bordet. Problemet är enligt Sverigedemokraterna att det svenska samhället lägger ner pengar på invandrartäta områden. Pengar som de tycker ska gå till fru Karlsson som behöver operera sin lårbenshals.Men med det resonemanget kommer det alltid finns grupper i samhället som man kan ta pengar ifrån för att ge till en annan. När invandrarna är ute ur landet och Sverige hamnar i ekonomiskt kris, vilka ska Sverigedemokraterna då göra sig av med? Alla uteliggare? Alla Narkomaner? Eller jag vet, alla arbetslösa! Säkerligen kommer de vilja att man ska stoppa alla arbetslösa på en pråm i Östersjön och dra ur proppen. Då blir det bättre!

Men vänta, vi har ju psykiskt sjuka också! Vad gör vi med dem? Släng dem i Stockholms ström! Vad gör vi med de utvecklingsstörda? Deportera dem till norrland där de kanske kan göra nån nytta!

Jag vet att jag överdriver, men Sverigedemokraternas politik går inte längre än deras näsor sträcker. Man väljer att peka på en grupp i samhället – oavsett utbildning eller skatteförmåga – och säger att de är problemet och de ska befria oss från arbetslöshetens och sjukdomarnas bojor. Men grejen är ju att det egentligen inte skulle lösa någonting. Alla samhällen behöver medborgare som arbetar, tar hand om sina nära och kära och som startar företag och så vidare. Problemet med Sverige är att man väljer att inte ta tillvara på de resurser som vi har stängt ute och låst fast i Rosengård.

Om det är människor som är problemet så skulle ju Sverige må bättre utan några medborgare alls. Alltså, bygger inte Sverigedemokraternas politik på att det är fel att vissa grupper kostar pengar, för sådana grupper kommer alltid att finnas – fru Karlsson och co är en av dem. Sverigedemokraternas politik bygger på att vissa människor är mer värda än andra och det kallas rasism. Och om väljarna inser det, kommer Sverigedemokraterna aldrig kunna få någon reell makt.

Andra bloggar om: , , , , ,