Jag lyssnar för att jag vill höra

Jag lyssnar för att jag vill höra. Men jag är inte säker på vad det är jag lyssnar på. Eftersom jag själv är uppvuxen i en av de förorter som Athena Farrokhzad pratar om och själv – dock inte på grund av min hudfärg – har blivit jagad av skinheads, ville jag lyssna. Kampen mot fascismen är också min kamp.

Continue reading Jag lyssnar för att jag vill höra

Almedalen har börjat!

En vecka går fort, en almedalsvecka går fortare! Mitt schema är precis lagom 10-11 seminarier och samtal att delta i vilket förhoppningsvis ger tid över att gå på en del andra seminarier och tid att träffa andra människor.

10455340_10154289155940537_7597318113158296370_nIdag har har jag deltagit i två seminarier. Först ut var en debatt om vapenexport som anordnades av Amnesty och Svenska freds. Seminarier finns i efterhand att titta på här. Utöver mig deltog representanter för MP, M och S. Föga förvånande var det jag och miljöpartisten mot de två stora S och M. Folkpartiets linje är att vapenexporten är viktig och att möjligheten att genom export tillgodose andra demokratier med försvarsmateriell både främjar fred och säkerhet och är bra för svensk försvarsförmåga. Här skiljer sig FP en del från MP som av förklarliga skäl fick mothugg för sin mer extrema ståndpunkt att all vapenexport bör förbjudas.

Continue reading Almedalen har börjat!

Är Uppsala studentkår emot fri åsiktsbildning?

I torsdags kampanjade, som jag tidigare har nämnt, Liberala Studenter här i Uppsala. Vi var ett gäng tappra som delade ut flygblad på Ekonomikum och på Engelska Parken.

Jag måste säga att det känns riktigt bra att kampanja med Liberala studenter, framför allt tack vare den högskolepolitik som folkpartiet har fört. Man känner en trygghet i att kampanja när politiken och dess resultat slår oppositionens (brist på) förslag på punkt efter punkt.

Budskapen på våra flygblad i torsdags var två: avskaffat kårobligatorium och höjt studiemedel. Från den första juli är svenska studenter inte längre tvungna att vara medlem i en studentkår. Bland annat S-studenter har förbarmat sig över detta och argumenterat att det är en försvagning av demokratin i högskolan.

Jag håller inte med. Demokrati och deltagande är enormt viktigt för ett bra universitet, men man kan inte likställa dessa med kårmedlemskap. Föreningsfrihet innebär inte bara en rätt att vara medlem i en förening, utan också en rätt att inte vara medlem i en förening.

Det tråkiga när vi kampanjade på Ekonomikum var dock att studentkåren inte ens ville ha oss där och försökte kasta ut oss. De tyckte uppenbarligen inte om vårt budskap om att tvångsanslutningen av svenska studenter upphör under sommaren. Att Uppsala studentkår så tydligt tar avstånd från fri åsiktsbildning är inte bara tråkigt utan egentligen skandalöst. Vad är receptet, att man både ska tvingas vara medlem i kåren och dessutom att bara vissa partier får sprida budskap i kårvalet?

Skämmes!

Dagens politiska debatt tar död på demokratin

Folkpartisterna – likt många andra politiska krafter – slår numera bakut. I takt med att väljarstödet ha visat sig svika i opinionsmätningarna börjar förtroendet svikta och syndabockar letas. Leijonborg åkte ut med huvudet före och media får sig känga efter känga. Fenomenet är ganska intressant, inte bara därför att det är en påtaglig brist på självinsikt i det lilla riksdagspartiet, utan också för att det är ett av de tydligaste symptomen på vad som är lite tokigt i det politiska Sverige. Ett symptom på hur den politiska retoriken slagit knut på sig själv.

Som väljare är det lätt att snurra bort sig i den politiska debatten och till slut finna sig själv i ett hav av påhopp, löften och just populistisk retorik. För den som inte är insatt – vilket de flesta inte är – måste politiken te sig mer och mer förvirrande med partier som friskt lånar varandras frågor och kärnbudskap.

Det blir på något sätt som att pr-människorna fäller krokben för sig själva. Ju mindre väljarna lyssnar, ju enklare blir budskapen, ju mer förvirrade blir väljarna och ju svagare blir den politiska legitimiteten. I takt med att väljarna uppfattar de politiska makthavarna och oppositionen som bärare av samma budskap med samma problembild och liknande lösningar blir väljarna mindre intresserade av politiken. Och det är något som är mycket illa.

Det som händer nu är ju egentligen det som verkligen inte får hända. I takt med att väljarna flyr politiken och blir allt mer ointresserade blir också de budskap som ska fånga väljarnas intressen enklare. Det blir en ond cirkel där alla partier talar samma klarspråk: arbete är viktigt, skolan ska stärka de som är svaga, de sjuka ska bli friska, miljön ska bli bättre och freden i världen ska stärkas.

När sedan dessa verkliga problem realiseras för väljarna och behovet av lösningar blir allt tydligare kommer legitimiteten i systemet förloras. Den processen stärks också av att samtidigt som politikerna tycks stå för samma saker och därför oförmögna att hantera problemen så skriker de mer än någonsin på varandra. Persson föraktar öppet Leijonborg, moderaterna hyllar första maj och Sahlin kallar första april för alliansens dag. Det politiska Sverige blir då mer ett skådespel, en cirkus som inte har några lösningar på dagens problem.

Nu tillhör jag de som tror på att politiken i Sverige kan lösa många av de problem som finns. Inget parti eller politisk kraft har nog den ultimata lösningen men partierna och de styrande besitter förmågan att identifiera problemen och hitta de rätta verktygen. Problemet är bara att när väljarna tappar förtroendet till politiken underlättar man för de mörka, förenklande krafterna. Sverigedemokraterna och de andra krafter som föraktar demokratin och likt treåringar tror på de enkla lösningarna kommer att vinna större insteg.

Den riktigt svåra frågan är bara hur man ska hantera problemet. Jag har ingen aning om hur, men jag tror att en dellösning är en förbättrad och fördjupa dialog med väljarna och samhället. Och då menar jag inte seminarier som ingen går på eller tuffa one-liners. Det som behövs är massiva kampanjer där man köper upp reklamplats i tidningarna, tid i tv och ute i det offentliga rummet.

För att det demokratiska samhället ska överleva är det absolut nödvändigt att fånga tillbaka dem som det demokratiska samhället ska bestå av och framför allt stärka. Tyvärr kommer vi nog inte få se mycket av det. Måtte bara inte Weimarrepubliken upprepa sig.
Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

EU

Vad är problemet med EU? Varför är EU’s medborgare i allmänhet och Sveriges allmänhet i synnerhet så benägna att se EU som ett problem? Varför gillar vi inte Europa och EU?

Jag tror att det som ställer de här frågorna och sedan försöker svara på dem lätt glömmer att det finns en ganska stor motvilja och distans mot det svenska systemet också. Därför är de ju ganska konstigt när politiker i Sverige, i synnerhet uppstickarna, försöker spela buspojkar. För de är ju nästan lika misstrodda som det europeiska politiska systemet.

Slutar det där? Nej, det gör det nog inte. Så vill människor bort från problemet? jag tror inte det heller. Jag är lite inne på Margot Wallströms linje. Hon sa här om dagen att när man frågar medborgare vad de vill ha så eftersäker de ofta det som står i det nya fördraget. Men nu när det ligger på bordet så säger de nej. Anledningen till detta är nog att de inte riktigt förstår hur EU ser ut. Så jag ska förklara det.

Sverige är ungeför som EU. Och EU är ungefär som Sverige. Skillnaderna är inte så jättestora. Båda systemen, som är olika nivåer av folkmakt, bygger på just det: folkmakt. Båda bygger på representativ demokrati.

Sverige har val vart fjärde år. Då väljs en riksdag (ett parlament). Det parlamentet i sin tur väljer sen en statsminister som väljer sina ministrar. Statsministern och hans/hennes ministrar är regeringen. De gör vad riksdagen bestämmer att de ska göra.

Så fungerar makten i Sverige. Vi har ett parlament (riksdagen) som bestämmer vad Regeringen ska göra. De beslut som parlamentet tar kan föreslås på två olika sätt, antingen av dess ledamöter, eller av regeringen. men det är riksdagen som bestämmer. Vi har alltså två organ kan man säga i Sverige.

I EU har man tre organ. Man har rådet, man har parlamentet, och man har kommisionen. I Sverige är det parlamentet (riksdagen) som bestämmer, i EU är det i princip rådet som bestämmer. Men vilka är då rådet? Jo det är alla samlade regeringar i Europa. De bestämmer, ungefär som vår riksdag, vad EUs regering ska göra. Men vilket är då EUs regering? Jo, det är kommisionen. Så EU kommisionen har i princip ingen makt, det är rådet som har makten.

Det här är egentligen en förenklad bild av EU eftersom det finns ett organ till. Parlamentet. Parlamentets funktion är att i vissa av besluten godkänna rådets beslut. För i vissa frågor som inte är så viktiga, krävs det att det folkvalda parlamentet godkänner.

så fungerar EU, inte så olikt Sverige egentligen.

Och jag tror att det är allmänhetens okunskap som ligger till grund för motviljan