Solen skiner i Almedalen

Idag har det varit strålande väder i Almedalen och idag hade jag min sista programpunkt – Roast med Alliansens studentförbund. Vi i Liberala studenter hade tagit initiativ till och arrangerade en skämtsam och trevlig aktivitet. Fyra personer från vardera alliansstudentförbund – Karin Pihl från Liberala studenter – satte på sig standup-hatten och gav både skämtsamma insikter om den egna partikulturen samt om hur det är att regera i koalition.
Alliansroast

Continue reading Solen skiner i Almedalen

Smårörig men tydliggörande debatt i Uppsala

Ergo-debattDebatterade igår studentekonomi tillsammans med representanter för de andra studentförbunden. Det var en bra debatt som tydliggjorde en hel del skillnader för de som var där och lyssnade.

Oppositionen försökte påvisa att Folkpartiet och Alliansen underminerar studenternas ekonomi. Självfallet är det inte sant. Som jag har skrivit tidigare har studenternas ekonomi, realt, knappt varit så stark som nu.

Läs gärna referatet i Ergo, som dock inte ger en helt rättvisande bild av debatten i min mening

Dyrt misstag av Folkpartiet att gå med på Reinfeldts alliansöverenskommelse

Skriver tillsammans med Jonatan Macznick och Joakim Holmertz på Newsmill om alliansöverenskommelsen i Maramö:

Efter alliansmötet hemma hos Annie Lööf i Maramö tidigare i veckan står det klart att Fredrik Reinfeldt helt lyckats utmanövrera de tre andra allianspartiledarna i de förhandlingar som förts om det framtida allianssamarbetet. Planen kommer göra att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ännu mer än idag försvinner i Moderaternas skugga.

Ett fördjupat allianssamarbete kommer ytterligare minska Folkpartiets, Centerpartiets och Kristdemokraternas utrymme att driva sin egen politik. Bara moderaterna tjänar på ett fördjupat allianssamarbete, och i motsvarande mån förlorar de svenska väljarna på det eftersom väljarnas möjlighet att påverka den politik som kommer föras av en eventuell borgerlig regering efter valet 2014 minskar

Det var rätt att bilda Alliansen 2004. Det var det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och fatta nödvändiga beslut för att få Sverige på fötter igen. De borgerliga partierna har dessutom bevisat att de klarar av att samarbeta och regera tillsammans.

Dagens politiska landskap ser dock helt annorlunda ut. Socialdemokraterna är inte samma maktfaktor som förr och borgerlig regeringsduglighet är ett faktum. Det kräver nya strategier. Väljarna måste få veta att en röst på Folkpartiet liberalerna inte är detsamma som en röst på Moderaterna. De måste få veta att en röst på Folkpartiet är en röst för humanare migrationspolitik, avskaffad värnskatt och stärkta rättigheter för HBT-personer.

Maramömötet innebär dock motsatsen. Fram till valet kommer skillnaderna mellan de borgerliga partierna snarare minska. I juni nästa år, precis efter europaparlamentsvalet, läggs ett allianskonvent. Då kan eventuella skillnader mellan partierna som väljarna lagt märke till under europaparlamentsvalet slätas över. När alliansens gemensamma valmanifest kommer presenteras ytterligare två månader senare är det bara en månad kvar till valet. Precis lagom lång tid för att väljarna inte ska hinna uppfatta några skillnader mellan alliansens olika partier efter det att deras gemensamma politik släpps.

Alliansen har inneburit mycket gott för Sverige, och kan förhoppningsvis åstadkomma mycket gott också i framtiden. Alliansens små partier måste emellertid börja visa på borgerliga alternativ till den – oftast väldigt moderatinfluerade – kompromisspolitik som är alliansens politik. I ett samarbete måste man kompromissa, men det finns inte någon motsättning mellan att ställa sig bakom en kompromiss och samtidigt vara tydlig med att man hade föredragit en annan politik.

Folkpartiet liberalerna måste göra upp med föreställningen att väljarna är dumma. Det är de inte. Väljarna kan hålla två saker i huvudet på samma gång. Folkpartiet kan både delta i allianssamarbetet och driva sin egen politik. Den enda egentliga anledningen att inte driva sin egen politik är att man inte tror på den, utan känner sig tryggare bakom någon annans. Vi tror på Folkpartiet liberalernas politik, och den vill vi driva.

Angående budgetarna

Att Sverige mår bra av alliansen är bevisat. Men att vi kunde ha mått bättre står också klart. Jag vill därför rekommendera den artikel som fanns i DN igår. I denna kunde man läsa att företagen ser positivt på framtiden, men att de behöver mer stimulanser för att våga anställa.

Exempelvis vill de ha lägre skatter och arbetsgivaravgifter. Till skillnad från vad Socialdemokraterna påstod i valdebatten så har t.ex. sänkt arbetsgivaravgifter (avgifter som de dessutom vill ta bort) för unga fått effekter. Däremot så måste man ta fler steg för att göra det billigare att anställa. Eller som Camilla Littorin, Företagarförbundet, uttrycker det:

Ett jobb där det krävs tidigare kunskap hjälper det inte med halv arbetsgivaravgift för unga. Därför är det bättre med generella åtgärder, då blir kostnaderna lägre och man kan låta kompetensen styra helt

Folkpartiet har också föreslagit detta. Vi vill sänka arbetsgivaravgiften med tio procentenheter på de första 300 000 kronorna i varje företags lönesumma. LUF arbetar också för att få ett enklare och bättre skattesystem. Se t.ex. den film som LUF Storstockholm producerade under valrörelsen:

Vi kan inte vänta!

Och budgettdebatten fortsätter i morgonens tidningar. DNs ledarsida skriver under rubriken “Autopiloten är på”

Att regeringen är återhållsam med skattebetalarnas pengar är bra. Men en extrem försiktighet ligger inte i medborgarnas intresse, särskilt inte när den paras med ett ointresse för fortsatta strukturreformer av svensk ekonomi. I själva verket medför försiktigheten att viktiga förändringar av skatter, socialförsäkringar, arbetsmarknad och finansiering av välfärdstjänster skjuts på framtiden. /…/ Om regeringarna i början av 1990-talet resonerat på samma skeva sätt hade det aldrig gjorts några genomgripande förändringar av pensionssystemet eller skatterna eller de av Borg så omhuldade budgetreglerna.

Och som jag skrev igår så var gårdagens budget inte särskilt inspirerande. Borg markerade mycket tydligt att det viktigaste för regeringen är att hålla statsbudgeten i balans och att nå full sysselsättning. Ett uppenbart problem med det synsättet är att man missar den väsentligaste frågan: vem är statsbudgeten till för?

En statsbudget i balans är inget självändamål. Det är oerhört viktigt, men det är faktiskt inget självändamål. Att statens finanser ska vara stabila och i överskott är viktigt därför att det leder till en stabil och mer säker ekonomi i övrigt. Med stora underskott kan bl.a. inflationen stiga vilket leder till högre räntor o.s.v. Ja, vi har hört det förut; en statsbudget i obalans hotar jobben och välfärden. Och det stämmer ofta.

Men som med mycket annat i politiken så finns det konflikter mellan olika intressen. Vad om en statsbudget i balans och en sitta-still-i-båten-attityd leder till att svensk arbetslöshet biter sig fast vid 8%-strecket? Vilket hot utgör inte det mot offentliga finanser och ekonomins stabilitet? Då måste man välja! Mellan å ena sidan strukturreformer som på kort sikt kan försämra statsbudgeten men som på lång sikt förbereder för globaliseringens större utmaningar och å andra sidan mindre reformer som på kort sikt tryggar statsbudgeten men som på lång sikt försätter Sverige i en mer sårbar position.

Och faktum är också att det är läge för större reformer nu. Liberaliserad arbetsmarknad, reformerad lönebildning och sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatter behöver för det första inte kosta så mycket pengar och för det andra så har vi råd. Reformutrymmet uppgår nu till över 40 mdkr över mandatperioden (offentligt sparande på 2% 2013 och 2014) och svensk ekonomi expanderar just nu. Nästa år väntas statsbudgeten i princip vara i balans. Tillväxten väntas närma sig 5% i år och närmare 4% nästa år. Vi har råd att förbereda svensk ekonomi för de kommande årens utmaningar och vi har faktiskt råd att fokusera på tillväxt och fler jobb.

Att jag är bråkig mot regeringens budget har som bekant inget att göra med att jag är motståndare mot regeringen. Tvärtom. Jag vill ha mer och oroas istället av att man är för feg. Och precis som Martin Ådahl skrev under rubriken “Det faustianska valet” i senaste numret av Liberal debatt så måste man “konfronteras med alla de strukturreformer man ryggat för, eftersom de varit ideologiskt rättrådiga, men politiskt inkorrekta.”

Jag tycker mig skönja att Ådahl tror att den nya socialmoderata linjen är en uttalat strategi från Reinfeldt och Borg för att skapa ett mer konservativt samhälle. Jag vet inte om det är så, det kan lika gärna vara så att regeringen, och framför allt moderaterna, är så besatta av att behålla makten att de gärna sitter still – helt still – snarare än genomför reformer.

Men precis som med statsbudgeten ovan, så måste man fundera på vad som är viktigast. Makten eller förändringen? Visst är det så att med makt så kan man förändra mer än utan makt, men det ena behöver ju faktiskt inte leda till det andra. Det ser vi idag med en försiktig regering och det såg vi under nittiotalet med Göran Persson. Eller som Ådahl skriver:

Borgerlighetens principryttardecennier framhävs ofta som ett misslyckande, men de resulterade i ett reformprogram som liberaliserade Sverige snabbare än många europeiska grannländer. Det räcker inte med att nämna allt det som liberalerna drev och S fullföljde: reformeringen av offentlig sektor på 1990-talet, budgetdisciplin, låginflation och oberoende riksbank, EU-medlemskap, reklam-TV, grön skatteväxling, avreglering av produktmarknaderna, med mera. Utan denna ideologiska linje hade sannolikt inte heller svenska privatpersoner och kommuner inlett den valfrihetsrevolution underifrån som hela världen nu intresserar sig för; försöken med fria dagis, friskolor och vårdpeng.

Så vad är då budskapet med mitt långa inlägg idag? Jo, att regeringen inte kan vänta med reformerna! Jag för min del hoppas att regeringen har goda rådgivare som anser att förändringen är viktigare än makten och som lyssnar till vad andra säger.

Idag citeras ju bland annat SEBs chefsekonom och en makroanalytiker från Nordea i DN. De vill ha enklare regler för företagen, sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatter samt satsningar på högre utbildning. Det vill säga ungefär det som många andra länder passar på att satsa på nu. Och de får medhåll av Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström som i SvD råder regeringen att damma av Globaliseringsrådets rapport.

Så, upp till bevis, regeringen!

Läs även: Motpol, Radikalen,

(S)amma gamla kaka

Idag presenterade regeringen, eller rättare sagt Anders Borg, budgetpropositionen om statens budget 2011. Propositionen har titeln ”Från kris till full sysselsättning” och på regeringens hemsida beskrivs budgeten som inriktad på att stötta återhämtningen av den svenska ekonomin, arbete för att nå full sysselsättning genom stärkt jobblinje och minskat utanförskap samt att fortsätta värna den offentligt finansierade välfärden. Enligt regeringen förutsätter detta fortsatt ordning och reda i de offentliga finanserna.

DN skriver att det är en försiktig budgetVänstern hävdar att arbetslösheten inte alls kommer minska.

Budskapet från finansdepartementet är alltså i korthet stabila finanser och full sysselsättning. Det är väl bra, men problemet är att man nästan ensidigt fokuserar på själva arbetskraften, d.v.s. de arbetslösa. Genom sänkta inkomstskatter och satsningar på arbetsmarknadsutbildningar och jobbcoacher så ska den arbetslösa få större incitament och mer hjälp att hitta jobb. Men det är ju inte så det ser ut. Enligt arbetsförmedlingen finns idag 31 670 lediga jobb. Antalet arbetslösa är samtidigt enligt SCB ca 370 000 människor. Det finns alltså inte ens jobb åt var tionde arbetslös. Därför är det fler jobb vi behöver. Inte fler och aggresivare jobbsökande.

  • Var är förslagen för en reformerad arbetsmarknad där trösklarna in sänks och mottot är flexibilietet?
  • Var är förslagen för en reformerad lönebildning som en motor för en mer dynamisk arbetsmarknad?
  • Var är förslagen för ett mer företagssamt Sverige där mindre och nya företag vågar anställa och där entreprenörskap är något fint?

Så när vänsterpartet hävdar att regeringen ännu inte har presenterat något för att få ner arbetslösheten på längre sikt så kan det finnas viss sanning i det. Nu kan man visserligen försvara regeringen med att vi har överlevt en finanskris genom sparsamhet och att det inte är läge för större reformer. Sparsamheten har ju gjort Sverige stabilt och konkurrenskraftigt.

Men vänta här nu. Andra länder i Europa och globalt satsar ju nu. I Storbritannien beskriver den nya regeringen att utmaningen ligger i att transformera den brittiska ekonomin till att bygga på ansvarstagande, frihet och rättvisa. Man vill undvika beroende av ett mindre antal finansiella sektorer och regioner vilket man ska göra genom fokuse på tillväxt genom investeringar och entreprenörskap. Ekonomin ska vara hållbar och baserad på den privata sektorn. De tyngsta förslagen är att minska budgetunderskottet och sänkta bolagsskatter för att få igång ekonomin.

Även I Tyskland har man slagit fast att det främsta målet är ekonomisk tillväxt. Detta ska Merkels regering nås genom stabila offentliga finanser, minskad byråkrati och investeringar på utbildning och forskning.

Och i USA beskriver Obama den svåra situationen som att det viktigaste är att motverka ytterligare finansiell kris för att kunna planera för en långsiktigt växande ekonomi. Detta vill man nå genom sänkta bolags- och inkomstskatter och investeringar i utbildning och infrastruktur. Man vill framför allt få de mindre bolagen och småföretagen att växa.

Nu är detta endast ett litet axplock, men om man ska sammanfatta tongångarna i de tre länderna så är de: fokus på växande ekonomier genom sänkta bolagsskatter och satsningar på utbildning och infrastruktur. Och detta skiljer sig från den svenska budgetdebatten på ett markant sätt som inte enbart är retoriskt. I andra länder vill man underlätta för fler företag och fler arbetstillfällen genom att sänka företagens skatter, genom att utbilda fler och bättre samt genom att investera i sådant som behövs i morgondagen.

Visserligen ser situationen sämre ut utanför Sveriges gränser. Och vi  har ju starka offentliga finanser tack vare att vi har suttit still i båten. Men problemet är perspektiven; vad om framtiden? Varför ska vi, med en av Europas mest sunda offentliga finanser, inte våga satsa på företagande och sådant som bygger en långsiktigt hållbar ekonomi?

Problemet är Borg och Reinfeldt! (Hoppsan, nu svor jag i kyrkan). Viljan att stanna kvar vid makten har gjort att de mindre allianspartierna håller käften så att Borg och Reinfeldt får som de vill. Det är genom arbetsmarknadspolitik som sysselsättningen ska öka (genom lägre löner) och det är genom en statsbudget i balans som vi ska klara de offentliga åtagandena.

Det är sosseretorik all over. Ok, inte det där med lägre löner (vilket kan vara bra för att få en mer flexibel arbetsmarknad), men i övrigt. För med budgeten så är det inte mycket snack om en växande ekonomi och nya företag genom investeringar och sänkta skatter och utbildning. Det är istället en matchande ekonomi med sänkt arbetslöshet genom sänkta inkomstkatter (dämpar löneutvecklingen?) och jobbcoacher. Eller som Swedbanks ekonomer kommenterar:

“För att förebygga att arbetslösheten stiger och fastnar på en hög nivå behövs också på kort sikt ett större inslag av efterfrågestimulanser. Vi bedömer att detta inte skulle hota de finanspolitiska målen”

Sorry, men jag vill ha en större kaka, inte samma gamla sossekaka.

Andra bloggar: Rasmus, Johan Hedin,

Regering(S)förklaringen

Visserligen är det två dagar senare, men jag behövde smälta tisdagens regeringsförklaring för att kunna kommentera den. Liksom efter statsministerns almedalstal i somras så är jag besviken.

I korthet handlade regeringsförklaringen om jobb. Detta är i sig inget märkligt eftersom alliansen även i årets val sökte väljarnas förtroende med arbetslinjen. I korthet var också regeringsförklaringen torr. Men detta är inte heller särskilt märkligt. Regeringsförklaringar är per definition torra och statsministern läser i princip alltid innantill från sitt manus. Men regeringsförklaringen var i det närmaste också visionslös. Och det ska den inte vara!

Moderaterna är de nya socialdemokraterna. Åtminstone riksdagen. Titta bara på följande citat ur tisdagens regeringsförklaring:

Ur inledningen:

Alliansen bärs av en idé om Sverige. Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd. Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner. Ett samhälle där familjen och det civila samhället står starka.

Och ur det efterföljande avsnittet om de offentliga finanserna:

Ansvar för Sverige. Det är så vi tar Sverige från kris mot full sysselsättning. Regeringen vill därför samla riksdagen kring uppgiften att säkerställa att Sveriges finanser är långsiktigt hållbara. Inriktningen för politiken under mandatperioden är att de offentliga finanserna ska uppvisa balans och överskott på 1 procent av BNP.

Och:

Därmed tryggas den offentliga välfärdens grund och Sveriges möjligheter att tryggt hantera kommande kriser.

Det centrala är alltså Sverige. Och då kollektivet Sverige. Genom stabila offentliga finanser kan vi skapa ett Sverige där undersåtarna medborgarna, bidrar till det kollektiva byggandet av välfärden.

Det viktigaste med att folk arbetar är således, för statsministern, inte att man ska få makt över sitt eget liv, kontroll över frukterna av sitt arbete och självkänsla och trygghet i sig själv. Det viktigaste med att folk arbetar är att staten då får in skattemedel som man kan fördela. Gonatt moderaterna, hej socialdemokraterna.

Och det fortsatte i samma anda:

Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning.

Arbete är grunden för Sveriges välstånd. Vår framtid, vårt samhälles sammanhållning och vår välfärd är beroende av människors arbetsinsatser. Vår utgångspunkt är därför att alla människors arbetsinsatser behövs.

Sverige är i dag ett land som kan sätta kraft bakom ambitionen att nå full sysselsättning. Ett land som genom att återupprätta arbetets värde steg för steg gör vårt samhälle mer inkluderande och dynamiskt, med förmåga att möta såväl demografiska utmaningar som en hårdnande global konkurrens. Med möjligheter att utveckla den välfärd som betyder så mycket för sammanhållningen i det svenska samhället.

Missförstå mig rätt. Att den offentliga ekonomin håller ihop och att myndigheterna har resurser så att de kan fungera är centrala faktorer i varje samhällsbygge. Annars fungerar det inte. Men frågan man måste ställa sig är “för vem?”

Jag är övertygad om att Reinfeldt och hans polare vill skapa ett Sverige för människorna. Men detta genom staten som på så sätt får företräde före människorna. Retoriken är uppenbar. Staten före individen, individen genom staten. För en liberal borde detta framkalla kalla kårar. Om inte det, så åtminstone oro. För en liberal borde det vara individen före staten, staten för individen.

Nu var iofs inte Reinfeldt helt statskramande. Han nämnde också något annat:

Samhället är större än staten.

Men vad Reinfeldt ansluter sig till här är en gammal moderat (konservativ) syn på samhället. Det är genom andra gemenskaper utöver staten, som trygghet för människorna kan skapas. Inte för att det är bättre, nödvändigtvis, utan för att staten då inte behövs.

Nåväl, att moderaterna, och därigenom alliansen, inte är klockrent liberala var och är ingen nyhet. Men jag blir ändå oroad.

Antal ggr statsministern nämnde “individer”: 2
Antal ggr statsministern nämnde “staten” och “samhället”: 41

Antal ggr statsministern nämnde frihet: 8 (och då främst inom utrikespolitiken)
Antal ggr statsministern nämnde välfärd: 23

Nu står visserligen inte alltid individen och samhället/staten i motsatsförhållande, och inte heller frihet och välfärd, men det säger ändå något. Socialmoderaterna har segrat.

Eller som Gudmundson skriver: Sverige är färdigt. Förvaltarens tid är här.

Alliansen 3 – 0 Rödgröna

Det sägs att bloggandet kan dö ut om man inte bloggar. Men jag gör ett försök ändå, såhär ett par veckor senare

Saken var att jag först läste i DN att tidigare LO:s förre näringspolitiske utredare Jan Edling nu har skrivit en bok. Edling uttalade sig i förra valrörelsen och erkände att enormt många svenskar befinner sig i utanförskap på grund av arbetslöshet och annat. Detta var ett av huvudämnena i förra valrörelsen.

Alliansen 1 – 0 Socialdemokraterna

Nu har han i alla fall skrivit en bok, “Agenda för Sverige”. I den föreslår han ett antal saker för att göra Sverige mer konkurrenskraftigt. Bland annat att a-kassan ska förstatligas genom skapandet av en allmän, obligatorisk arbetslivsförsäkring. Detta är i linje med Alliansens målsättning från förra valrörelsen och Folkpartiet lyfte upp denna fråga så sent som i helgen.

Alliansen 2 – 0 Socialdemokraterna

Sen menar Edling att man inte ska återinföra fastighetsskatten eftersom den uppmuntrar investerare att inte ha kvar kapital i Sverige. Det intressanta är att detta tycks även vara den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts mening. I DN säger han idag att situationen efter de rödgrönas lansering av återinförd förmögenhetsskatt är farlig och han varnar för kapitalflykt.

Alliansen 3 – 0 Socialdemokraterna.

För övrigt vill jag fortfarande skriva ett inlägg om hur informationsteknoligin ställer krav på en ändring i Sveriges konstitutionella tradition.

Berätta vad vi vill, inte vad vi inte vill!

Jag röstade på alliansen i förra valet, och jag kommer av naturliga, för att inte säga intelligenta, skäl göra det i år igen. Men jag undrar: var är visionerna?

Igår åkte alliansens partiledare på en liten tågturné. Man hade till och med ett regeringssammanträde där på tåget, trots att det varken var torsdag eller särskilt praktiskt. Nåväl, nu presenterade man ju också nio löften om vad man inte ska göra. Men det vinner vi inga val på.

Det är positivt att ge besked till väljarna om vad man inte tycker om med den rödgröna politiken. Att väljarna med tydligt språk får läsa att regeringen inte tänker tänker höja skatten för vanliga löntagare och att man inte tänker avskaffa rot- och rut-avdragen, är bra. Men det blir ändå fel, vad vill man göra då?

De nio löftena är på nåt sätt det tydliga exemplet på en konservativ retorik. Jag vet att det börjar låta som att jag har hakat upp mig, men Alliansen varken är, eller får vara, konservativ! Vi ska stå för en optimistisk politik med tro på framtiden och en tro på att när Sveriges medborgare får större förtroende för sina egna liv men samtidigt trygghet att misslyckas, då skapar vi ett ännu bättre land.

Poängen är inte att Alliansen inte har gjort bra saker för Sverige, det har vi. Poängen är inte att man inte vill göra Sverige ännu bättre, det vill vi. Poängen är att vi i debatten inte får fastna i att berätta vad vi inte vill, fastna i att berätta hur kass de rödgröna är och fastna i att berätta vad vi har gjort. Vi måste stå upp för och sprida vår berättelse om vad som är bra för Sverige!

Moderaterna måste släppa loss FP och C!

Niklas Ekdal har idag skrivit en mycket intressant artikel på DN Debatt (ständigt denna sida, av mina utgångspunkter att döma kan man tro att den är det enda jag läser). Han går hårt mot blockpolitiken och menar denna inte utgör svaret på de problem som svenska folket ser.

Som stöd för sin tes anför han att blockpolitiken 1) har gjort så att de sociala klyftorna har ökat, 2) lett till en politisk retorik som inte återspeglar den förda politiken, 3) öppnat för SD:s intåg i riksdagen och 4) lett till att de stora politiska frågorna inte besvaras. Även om dessa fyra aspekter – som egentligen väver in i varandra – har poänger, så missar Ekdal poängen lite. Åtminstone är han inte helt tydlig. Problemet är inte att partierna samlas i två block, problemet är att partierna debatterar som två.

Blockpolitiken som retorik
Problemet med utvecklingen i svensk politik är framför allt att vi har fått ett system där sju politiska partier låtsas att de utgör två alternativ. I riksdagen måste partierna naturligtvis samarbeta eftersom de aldrig får egen majoritet, men väljarna behöver få se att det är fråga om sju olika organisationer med delvis olika utgångspunkter.

Ta exempelvis Alliansens jobbpolitik. Den har framför allt grundats på att det ska vara lönsamt att jobba och olönsamt med bidrag. Problemet är att det andra ledet i denna politik, synen på bidragen, i stort grundar sig på en moderat idé. Redan inför valet 2002 talade moderaterna om att kostnaderna för sjukförsäkringen hade ökat lavinartat och att en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden. Svaret enligt M var att spara i offentliga finanser genom att sänka bidragsutbetalningarna och sänka skatterna. Alla borgerliga partier häll dock inte med, folkpartiet t.ex. gav inga siffror på arbetslösheten i sitt valmanifest och talade framför allt om sänkta arbetsgivaravgifter och åtgärder för att underlätta företagande. En kvalificerad gissning är att även centerpartiet hade en sådan mer progressiv politisk vision där plånboksfrågorna tog mindre plats.

Inför valet 2006 såg det i och för sig lite annorlunda ut – alliansen hade ju bildats. Men skillnaderna inom alliansen kvarstod under ytan. I sitt valmanifestet presenterade Reinfeldt visionen att det ska löna sig att arbeta genom att sänka skatterna (vilket man också enades om i alliansen) och att utanförskapet även skulle brytas med sänkta ersättningar. Bland annat ville moderaterna sänka sjukförsäkringen till 70%, a-kassan till 65% och föräldraförsäkringen till 75%. Liksom tidigare var dock mittenpartierna i alliansen inne på en annan linje och C och FP ville behålla 80% i de allmänna försäkringarna och istället satsa på politik för ökad efterfrågan av arbetskraft.

Poängen här är att Alliansen har, som en följd av att moderaterna är det största partiet i koalitionen, enats om en jobbpolitik som mer eller mindre motsvarar moderaternas. Detta kanske inte är något problem rent koalitionsmässigt eftersom M är det största partiet i alliansen, men det problematiska för de mer socialliberala partierna i samarbetet är att dessa mer eller mindre måste välja retorik. Antingen får de stå fast vid sin egen politiska vision och samtidigt blotta en klyfta i alliansen, eller så får de hålla sig till regeringens (moderaternas) politik och visa att det finns ett regeringsalternativ.

Detta senare är vad som har hänt, men det leder fel. Precis som Ekdal pekar på i sin artikel rör vi oss från ett politiskt system med sju partier i tre ”block” till ett politiskt system med två alternativ, punkt. I praktiken har kanske de två blocken rört sig mot varandra, det är ju i mitten svensk politik ligger och där den stora merparten väljare finns. Men eftersom man i en debatt måste tydliggöra skillnaderna så låter det på de två blocken som att de finns en avgrund mellan dem. Socialism eller moderat konservatism.

Denna polariserade retorik är också det som jagar iväg väljarna från de två blocken. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen, feministiskt initiativ har bildats och piratpartiet gjorde succé i europaparlamentsvalet. Till skillnad mot vad några tror så tror jag att inte att detta beror på att alliansen eller de rödgröna inte har tagit dessa partiers frågor på tillräckligt stort allvar. Flykten till dessa tre partier beror snarare på att väljarna inte ser ett mittenalternativ i svensk politik. Även om de rödgröna och alliansen mer eller mindre har kastat ankar i mitten av den politiska skalan, så låter det inte som det när man lyssnar på debatten dem emellan. När mittenalternativet verkar ha försvunnit i dimman så flyr väljarna till ”intressanta” andra partier.

Vad borde man göra?
Jag tror att om alliansen på allvar ska ha möjlighet att bli återvalda så måste man ändra på sin retorik och även delar av sin politik. Precis som jag har berört tidigare så har moderaterna tagit för mycket plats i alliansen. Det är på ett sätt i sin ordning eftersom moderaterna är det största partiet i regeringen, men det är också det mest konservativa av dem. Om inte centern och folkpartiet höjer sina röster och tydliggör för väljarna att det finns socialliberala krafter i alliansen, så kommer mittenväljarna istället välja det block som i retoriken ligger närmast mitten.

Och nu när de rödgröna accepterar skattesänkningarna (dvs behåller lönsamheten att arbeta) men vill höja ersättningarna i socialförsäkringarna, ja då låter det inte bara som att man har mittenpolitik, man låter som folkpartister. Upp till bevis, alliansen!