Tänkvärt om europatanken

Kloka ord från Jan Björklund i går.

”De som tror att lösningen på denna besvikelse nu är att försvaga EU-samarbetet är fel ute. Möter vi folkets besvikelse över att EU inte åstadkommit mer, med att försvaga själva samarbetet, så finns det ingen botten. Om EU-samarbetet försvagas, så kommer EU att åstadkomma ännu mindre resultat. Det kommer sluta med upplösning.”

I sak har han givetvis helt rätt. Medan kommentatorerna hånar Björklund och Liberalerna för att lyfta fram europatanken, och medan övriga politiker i Almedalen med olika kraft rycker i EU-handbromsen, vill jag hylla Liberalerna för modet att våga peka ut riktningen!

Europa har de senaste åren stått och stampat vid ett vägskäl. Brexit-omröstningen har som ett blixtnedslag belyst vilka val vi måste göra och vilka krafter som är i omlopp. Den besvikelse som Björklund nämner är globaliseringens baksida. Globaliseringen är den fantastiska drivkraft som har gjort världen rikare, färre hungriga och livet lyckligare för de flesta. Men utan globalisering hade vi inte haft samma omfattning på finanskris, flyktingströmmar och gränsöverskridande brottslighet. Istället hade flyktingarna (dessvärre) fått stanna i sina närområden, våra länder brottas med egna finanskriser och brottsligheten stanna internt.

Om man tänker lite på det finns det bara några slutsatser att dra av de senaste årens politiska utveckling i Europa.

1. Besvikelsen över hanteringen av globaliseringens baksida är den direkta orsaken till Brexit. EU har på grund av den huvudsakligen mellanstatliga konstruktionen inte kunnat möta globaliseringens krav på överstatliga beslut och mer politiskt samarbete. Och populistiska krafter utnyttjar det för att vinna politiska poänger.

2. Den högerpopulistiska linjen leder till minskad globalisering med risk för EU:s sammanbrott. Den logiska konsekvensen av t.ex. Brexit – att ta tillbaka fler frågor för nationellt beslutsfattande – kommer att bli mindre globalisering och ett fattigare Storbritannien. Nationellt exklusivt beslutsfattande är motsatsen till harmonisering och innebär i praktiken ett upprättande av handelshinder. Det drabbar alla, politiker som medborgare. Om fler länder går samma väg, då finns inte EU mer.

3. EU måste reformeras. Det är på grund av unionens mellanstatliga karaktär som vi har hamnat i den här situationen. EU byggdes inte för dagens politiska och ekonomiska verklighet. Unionens grundläggande konstruktion – med freden som ändamål – syftade till att hålla nationella politiker borta från vissa politikområden. Den delvis odemokratiska överstatligheten och byråkratin var en garanti för freden på kontinenten. Visserligen har vi genom denna konstruktion lyckats riva gränser. Konstruktionen skapar dock ett demokratiskt underskott som och en oförmåga att fatta beslut. Mellanstatligheten blockerar viktiga politiska beslut. Det demokratiska underskottet är en lätt måltavla för Brexit-, Nexit och alla andra EUexit-förespråkare.

4. Den enda rimliga lösningen för att värna europasamarbetet och globaliseringen är att stärka demokratin i unionen. Och om medborgerligt inflytande och globalisering ska säkras, förutsätter det ytterligare kompetensöverföring från nationalstaterna till unionen. Detta är inte det enklaste att åstadkomma i dagens politiska klimat. Men svaret på medborgarnas missnöje är inte att ta tillbaka all makt till Stockholm, det är att ge medborgarna mer makt i Bryssel.

5. Därför har Liberalerna och Björklund rätt (ja, detta förtjänar en egen punkt). Mindre europeiskt samarbete leder till en oroligare och fattigare värld utan att lösa finanskriser, flyktingströmmar eller internationell brottslighet (Ryssland ska vi inte ens prata om). Lösningen är mer samarbete och mer demokratiska beslutsstrukturer i EU. Endast på det sättet vi både säkra utveckling och förtroendet för unionen.

Bra Björklund!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *