Angående voteringen om begränsningslagen

Det anförs på sina håll att Liberalerna under gårdagen egentligen röstade emot regeringen och att mina invändningar närmast har rört teknikaliteter. Det finns därför anledning att klargöra ett och annat.

Under gårdagen voterade riksdagen om ett antal lagändringar som i huvudsak handlade om att göra det svårare att få asyl och kraftigt försvåra familjeåterförening. Liberalerna hade under lång tid kraftigt kritiserat stora delar av lagförslaget. När det väl kom till omröstning föreslog man dock knappt några ändringar i lagförslaget. I stället valde man att avstå i delar av omröstningen och i nästan alla andra delar röstade man inte på ändring i lagförslaget utan på att riksdagen skulle ”tillkännage” olika ståndpunkter. Det är ett olyckligt och svagt agerande.

Bakgrund – lagförslagets innebörd

Gårdagens voteringar var ett resultat av att regeringen lagt ett lagförslag. Lagförslaget innebar i huvudsak följande. Tidsbegränsade uppehållstillstånd införs för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, begränsade möjligheter till familjeåterförening för skyddsbehövande med tidsbegränsade tillstånd och skärpt försörjningskrav. Dessutom föreslogs att det inte ska vara möjligt att bevilja uppehållstillstånd till s.k. övrig skyddsbehövande och att uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter skulle begränsas. Vidare föreslogs att permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas en utlänning som har ett jobb.

Om man ska spalta upp det skulle det se ut som följande (här ordnat i den ordning som förslagen finns i lagförslaget, 1-2 §§ i lagen utgör allmänna bestämmelser). Lagförslaget har totalt 19 paragrafer.

  1. Slopande av s.k. övrig skyddsbehövande (3-4 §§)
  2. Tidsbegränsade uppehållstillstånd införs för alla, inkl. skyddsbehövande, utom kvotflyktingar (5, 12, 14 och 15 §§)
  3. Begränsade möjligheter till familjeåterförening för skyddsbehövande med tidsbegränsade tillstånd (6-8 §§)
  4. Skärpt försörjningskrav (9-10 §§)
  5. Begränsning av uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter (11 §)
  6. Permanent uppehållstillstånd ska kunna beviljas en utlänning som har ett jobb (17 §)

Liberalernas kritik

Vi var flera som välkomnade att Liberalerna, bland flera andra partier kraftigt kritiserade regeringens lagförslag. Den stora kritiken av Liberalerna, som partiets gruppledare formulerade redan i november 2015, var att lagförslaget skulle splittra barnfamiljer (dvs punkten 2). I olika sammanhang kritiserade man även slopandet av s.k. övrig skyddsbehövande och begränsningen av synnerligen ömmande (dvs punkterna 4-5).

När lagförslaget slutligen skulle behandlas i riksdagen lade Liberalerna en följdmotion som redogjorde för partiets inställning. Den är mycket nyttig läsning. I sak kritiserar Liberalerna lagförslaget för att de tidsbegränsade uppehållstillstånden är alldeles för korta (dvs kritik mot punkten 1). Man är mycket hård i sin kritik av begränsningen av familjeåterförening (dvs punkten 2). Man motsätter sig även ett slopande av de s.k. övrig skyddsbehövande (punkten 4) och är starkt kritisk mot det liggande förslaget till begränsning av uppehållstillstånd på grund av synnerligen/särskilt ömmande skäl (punkten 5).

I praktiken invände Liberalerna därmed mot de bärande delarna av regeringens lagförslag. Det enda i själva lagförslaget som Liberalerna inte riktar någon kritik mot är försörjningskravet och möjligheten att omvandla tidsbegränsade uppehållstillstånd till permanenta.

Eftersom Liberalerna motsatte sig de bärande delarna av lagförslaget borde utgångspunkten ha varit att i riksdagen arbeta för att avslå hela propositionen. På så sätt skulle all den kritik man hade bli verklighet. I andra hand borde Liberalerna ha pekat ut de delar av lagförslaget som handlade om just längden på uppehållstillstånden, familjeåterföreningen, övrigt skyddsbehövande och synnerligen/särskilt ömmande omständigheter (dvs i praktiken hela lagförslaget) och föreslagit avslag på just dessa delar.

I stället agerade Liberalerna enligt följande. I följdmotionen fanns inte något yrkande om att avslå hela eller delar av propositionen. I motionen lades i stället ett antal yrkanden om att riksdagen skulle göra ett antal tillkännagivanden för regeringen. Och när utskottet hade behandlat lagförslaget och följdmotionerna hade Liberalerna inte skrivit en enda reservation (med undantag för en reservation, se nedan) som innebar en ändring i regeringens förslag.

Tillkännagivanden och legalitetsprincipen

Det är inget fel med tillkännagivanden. Problemet med dem är att Sverige är en rättsstat. I vårt land utövas den offentliga makten under lagarna. Att det är lagar som styr landet och inte tillkännagivanden är en så viktig princip att den till och med framgår av första paragrafen i vår grundlag (1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen).

Och bortsett från det principiellt viktiga med den s.k. legalitetsprincipen innebär denna att ett tillkännagivande, hur enig riksdagen än skulle vara, inte skulle tillämpas av Migrationsverket när de behandlar asyl- och familjeåterföreningsansökningar.

Detta var grunden till min kritik. Regeringen hade lagt fram ett förslag som Liberalerna tyckte var dåligt. Men när förslaget skulle behandlas hade inte Liberalerna vaskat fram ett enda yrkande om att i praktiken ta bort hela eller delar av förslaget. Effekten av Liberalernas yrkanden – om de skulle bifallas – skulle bli noll. Ingen beslutsfattare på Migrationsverket skulle kunna använda sig av tillkännagivandet och jag, i min egenskap av domare, skulle inte kunna överpröva ett beslut med hänvisning till ett tillkännagivande.

Det kan tyckas vara teknikaliteter, men det är det inte. Riksdagens uppgift är att stifta lagar av den anledningen att det är just lagarna som styr Sverige. Att det är just lagar som styr Sverige har att göra med rättssäkerhet. Om det skulle vara tillkännagivanden eller debatter eller utspel som styr landet så skulle Sverige bli ett mycket mer rättsosäkert land. Ingen skulle veta vad det var som gällde.

Poängen med att ha lagar är nämligen att det blir tydligt. Myndigheter, t.ex. Migrationsverket, kan då läsa direkt i lagen vad som gäller eller inte. Detta är inte alltid så enkelt, det ska medges, men alternativet är ännu värre. Om Migrationsverket skulle vara tvungen att läsa reservationer och uttalande så skulle rättstillämpningen bli mycket otydlig.

Den som skulle drabbas av detta är den enskilde. Hon skulle inte på förhand – genom att läsa lagen – kunna veta vad som förväntas av henne.

Lagarna styr myndighetsutövningen

Det är anledningen till att jag är så petig. Jag har de senaste tio åren tränat och arbetat med att tillämpa lagar. I min egenskap av fiskal på förvaltningsdomstol består mitt jobb numera av att kontrollera att myndigheterna när de fattar beslut tillämpar lagen, inget annat.

I det arbete tillämpar jag lagarna. Det är det rättesnöre som jag har. Om jag skulle döma i ett mål om uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening kan jag inte tillämpa ett tillkännagivande, jag skulle vara tvungen att tillämpa det som står i 5 kap. utlänningslagen (och numera vad som framgår av begränsningslagen).

När mitt eget parti – som med rätta kritiserat stora delar av regeringens förslag – först bara yrkade på tillkännagivanden och sedan signalerade att man till och med skulle rösta med regeringens förslag infann sig därför flera centrala frågor. En domstol kan nämligen inte tillämpa tillkännagivanden. Om Liberalernas yrkanden hade gått igenom hade det i bästa fall fått följden att riksdagen gav regeringen ett uppdrag om att återkomma med ett nytt, bättre lagförslag. Men under tiden skulle begränsningslagen gälla. De invändningar som Liberalerna lyfter skulle därmed inte få någon effekt i praktiken. Inte i lagen. Inte hos Migrationsverket. Och inte hos domstolarna när de kontrollerar Migrationsverket.

Reservationerna

Därför var Liberalernas agerande så motsägelsefullt. Att man å ena sidan med kraft kritiserar flera centrala delar av en lag men sedan när den ska beslutas å andra sidan överväger att rösta för den och i andra hand inte förslår några konkreta begränsningar.

Det hela blir ännu märkligare när man läser riksdagens utskottsbetänkande över lagförslaget. Där framgår nämligen att Liberalerna – trots att partiet i sin motion endast föreslagit s.k. tillkännagivanden – på en punkt föreslår att man ska avslå delar av lagen. Tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna föreslog man att 11, 12 och 18 §§ inte skulle bifallas.

Det är glädjande eftersom det – enligt resonemanget ovan – är ett exempel på hur man som oppositionsparti borde agera. Genom reservationen – om den bifölls – skulle man inte begränsa möjligheterna att få uppehållstillstånd på grund av synnerligen/särskilt ömmande omständigheter. Om reservationen hade bifallits hade lagen inte ändrats och Migrationsverket hade fått ett annat regelverk att använda sig av.

Det märkliga med detta är dock att man bara formulerade en av alla reservationer på detta sätt. Hur kommer det sig att man inte biträdde Centerpartiets och Kristdemokraternas liknande reservation när det gällde familjeåterförening?

Sammanfattning

Makt ska utövas under lagarna. Det är en central del i en liberal demokrati. Det är riksdagen som beslutar om lagarna. När Liberalerna agerar i riksdagen borde man som partimedlem därför kunna förvänta sig att partiet agerar för att ändra, eller inte ändra, lagarna.

Ibland är det kanske lämpligast att påverka genom s.k. tillkännagivanden. T.ex. när det är helt nya frågor som väcks. Men ibland är det lämpligast genom att helt enkelt föreslå och rösta avslag till hela eller delar av ett lagförslag. Med tanke på den breda kritik som Liberalerna riktat mot begränsningslagen borde utgångspunkten ha varit att avslå hela lagen. I andra hand borde man ha föreslagit att delar av lagen skulle ändras eller avslås.

Att agera på det sättet är inte heller något nytt. Så sent som för ett par månader sedan lämnade Liberalerna t.ex. in en följdmotion på regeringens förslag om ändringar i begravningslagen. I denna följdmotion yrkar Liberalerna på att riksdagen ska avslå regeringens förslag i vissa specifika paragrafer.

Liberalerna mitt favoritparti och det finns inget annat bättre parti. Men det parti som jag älskar har jag också höga förväntningar på. Och när riksdagen röstar i en av de mest uppmärksammade voteringarna på mycket, mycket länge, då förväntar jag mig att mitt parti röstar på något som verkligen skulle betyda något om det bifölls. Och det är ingen teknikalitet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *