Om asylrätten

Så här i slutet av året vill jag passa på att skriva några ord om vad jag tror kommer att bli en stor debattfråga de kommande månaderna. I skuggan av 2015 års diskussioner om tidsbegränsade uppehållstillstånd, ID-kontroller och begränsad anhöriginvandring kommer vi sannolikt under 2016 att behöva retirera till att diskutera om själva asylrätten är något att ha över huvud taget.

Debatten har redan börjat. En forskare i nationalekonomi, Joakim Ruist, skrev redan den 8 september 2015 uttryckligen om avskaffad asylrätt på Svenska dagbladets debattsida. I praktiken har alla som har förespråkat olika former av tak för asylinvandringen samt de som vill ha fler kvotflyktingar framför asylinvandrare argumenterat i samma linje. Den 20 december 2015 skrev Ruist återigen på sin blogg på temat. Och i dagarna kom även samma budskap från Danmarks statsminister.

Det är därför dags att formulera ett försvar för asylrätten.

Felaktigheter i debatten

Först dock något om de felaktigheter och missuppfattningar som ligger till grund för slutsatsen att asylrätten borde avskaffas.

Flyktingkonventionen och 1967 års tilläggsprotokoll är inte obsoleta
Ett populärt argument mot asylrätten är att flyktingkonventionen är en historisk relik som har tjänat ut sitt syfte. Detta motiveras med att flyktingkonventionen skapades för att hantera de faktiska flyktingströmmarna efter andra världskriget. Detta är dock bara halva bilden. Flyktingkonventionen är i alla högsta grad en produkt av en vilja att göra asylrätten universell.

Flyktingkonventionen skapades inte i ett vakuum. Det är sant att konventionen skrevs 1951 och primärt syftade till att hantera de miljontals människor som var på flykt efter kriget. Redan innan konventionen fanns dock planer på att skapa en global asylrätt. För detta syfte hade man redan instiftat en organisation (IRO – International Refugee Organization, föregångaren till UNHCR). Anledningen till att flyktingkonventionen strikt juridiskt blev temporär och geografiskt avgränsad var att enighet om en global överenskommelse avseende flyktingar drog ut på tiden. Flyktingkonventionen var ett sätt att snabbt hantera de stora flyktingströmmar som redan fanns.

Syftet med konventionen var dock också att etablera grunderna för en universell asylrätt. Detta framgår faktiskt redan av slutprotokollet från förhandlingarna om konventionen. Då uttalade en enig konferens (med representanter från de stater som förhandlat) att man ville att konventionen skulle tillämpas även utanför dess strikt juridiska tillämpningsområde. Och arbetet för att skapa en global ordning med asylrätt fortgick efter att flyktingkonventionen slutits. Det var därför man redan under 1960-talet började förhandla om att även juridiskt utvidga flyktingkonvention.

1967 års protokoll var inte heller en aningslös produkt som t.ex. Joakim Ruist tycks mena. Att man utvidgade 1951 års flyktingkonvention istället för att skriva en helt ny konvention var helt enkelt för att det var pragmatiskt. Konventionen hade fungerande principer och var tänkt att bli universell.

Det är logiskt att asylrätt uppstår när man befinner sig på flykt
En del av kritiken mot asylrätten är att den inte gäller för människor som är kvar i konfliktområdena. I avsaknad av en överstatlig myndighet som bestämmer var en skyddsbehövande ska få asyl är det emellertid rimligt att låta den asylsökande själv få ansvara för flykten. Alternativen är helt enkelt sämre. Det är orimligt att det är den förtryckande staten som bestämmer var den skyddsbehövande ska få asyl. Det kan inte heller ankomma på grannstater att bestämma att en asylsökande ska få skydd i en annan stat. Den rimliga hållningen är att den stat där en flykting ber om skydd ansvarar för att just denna flykting blir skyddad.

Ruist m.fl. för ett resonemang om att det är orimligt och orättvist att den som kommer till Sverige erbjuds skydd medan den som är kvar i kriget eller flyktinglägren inte får det. Men också detta är naturligt. Sverige som stat kan givetvis inte ta samma slags ansvar för personer som befinner sig på annat lands territorium som för de som befinner sig på svenskt territorium (även om folkrätten numera ålägger ett ansvar på världssamfundet att skydda en kärna av mänskliga rättigheter oavsett var de kränks).

Att använda Sveriges moraliska ansvar mot syriska befolkningen i Syrien som ett argument mot asylrätt för de syrier som ber om asyl i Sverige är dessutom mycket cyniskt.

Mänskliga rättigheter gäller inte bara mot egna medborgare
På sina håll förs dessutom ett resonemang om att asylrätten är ett avsteg från en generell princip om att mänskliga rättigheter gäller i förhållandet mellan medborgare och staten man är medborgare i. Detta är dock inte sant. Mänskliga rättigheter tjänar syftet att ge individer rättigheter i strid med staters intressen. I frågor där individers rättigheter och staters intresse sammanfaller behövs inte mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar alltså om att begränsa staters handlingsutrymme.

Rättigheterna tillkommer inte enbart i förhållandet mellan medborgare och stat. Sedan andra världskriget har mänskliga rättigheter vuxit fram som ett koncept för alla människor, det är just därför de heter mänskliga rättigheter och inte medborgerliga rättigheter. Bakgrunden är också enkel att förstå. Det var erfarenheterna från andra världskriget och insikten om vad som hänt under kriget som just drev på skapandet av mänskliga rättigheter och bildandet av FN. Denna historiska koppling kan man inte bara vifta bort. Det var genom att lyfta upp mänskliga rättigheter från den nationella nivån och skapa en internationell rättsordning som framtida tragedier skulle undvikas.

Ett försvar av asylrätten

Asylrätten ger individer i behov av skydd en rätt att uppehålla sig i det säkra land som de har tagit sig till. Att avskaffa asylrätten och istället ha ett system där man sätter ett tak för flyktingmottagandet och hämtar hit dem som är i störst behov är ett sämre alternativ. Detta eftersom detta alternativa system bygger  på att den person som självmant ger sig av på flykt ska utvisas oavsett hur stort skyddsbehovet är. Detta till förmån för folk som ännu inte har flytt. Det är både opraktiskt och mindre rättvist.

Jag tror att många missar denna aspekt av att avskaffa asylrätten. Asylrätten innebär som sagt att den skyddsbehövande måste lämna sitt ursprungsland och be om skydd i en annan stat. Det system som Ruist mfl. skissar på bygger dock på en annan princip: man ska inte få skydd för att man flyr, den mottagande staten ska på förhand bestämma vilka som ska komma. På detta sätt vill Ruist m.fl. nämligen komma runt det som man inte tycker om: att den asylsökande själv äger rätten att bestämma var hen ska fly. Detta eftersom man upplever det som ohållbart att flyktingarna vänder sig till ett mindre antal länder och inte fördelas över fler länder.

Det enda sättet att förverkliga Ruists modell är dock att sluta ge uppehållstillstånd och utvisa den som inte har fått ett förhandstillstånd. Modellen med flyktingkvoter skulle annars inte fylla någon funktion. Om man ändå kunde komma till Sverige och vara skyddad mot utvisning skulle Ruists modell förlora sin poäng. Hela systemet med flyktingkvoter bygger nämligen på att Sverige inte skulle vara skyldig att erbjuda skydd till de som dyker upp och ber om skydd.

Varför är då asylrätten i dag så bra? Är den inte ohållbar med tanke på de stora flyktingströmmar som vi idag ser över världen? Bortsett från eventuella ekonomiska argument vill jag presentera några korta logiska och moraliska argumenten.

1. Asylrätten är det enda konceptet som ser individen

Det som gör asylrätten stark är att den skänker individen så mycket makt som möjligt över sin situation. Det enda den hotade individen behöver göra är att bege sig till ett område där hon inte längre är hotad. Detta är asylrättens kärna: att inte behöva åka tillbaka till det område där man riskerar att skadas.

Det andra systemet med tak för flyktingar och ett utvidgat kvotmottagande innebär något annat. I ett sådant system har den individuelle flyktingen inte ens en möjlighet att själv styra sin situation. Istället är hon beroende av att en annan stat på förhand bestämmer sig för att ta emot henne. Om hon ändå skulle fly och be om skydd skulle hon avvisas, eftersom asylrätten inte längre finns för den som är på flykt.

Men innebär inte asylrätten en orättvisa mot dem som inte har råd att betala för flyktingsmugglare?

Nej, två fel gör inte ett rätt. Asylrätten handlar om att skydda liv och lem. Att neka den asylsökande vid gränsen bara för att skydda en asylbehövande kvar i krigsområdet är inte rättvist för någon. Det innebär bara att den som har tagit tag i sin situation bestraffas för det och skickas tillbaka.

Men många av de asylsökande kommer från flyktingläger, kan vi inte skicka dem tillbaka dit istället?

Nej, det kan vi inte. Lika lite som Sverige skulle vilja ta emot en avvisad syrier från Finland, vill grannländerna ta emot en avvisad syrier från Sverige. Det finns en missuppfattning om att vi enkelt kan skicka tillbaka flyktingar till flyktingläger. Det är en villfarelse. Libanon har inte ett större ansvar för flyktingarna än Sverige. Asylrätten bygger på att man som stat har en skyldighet att skydda de som tagit sig till territoriet, inte en skyldighet att ta emot flyktingar som en stat skickar från ett säkert land till ett annat. Den enda möjligheten att skicka tillbaka till t.ex. Libanon är att flyktingen har ett uppehållstillstånd för bosättning där, vilket de oftast saknar.

Rent logiskt och praktiskt är det dessutom en mycket märklig ordning att omfördela flyktingar från Sverige till flyktingläger för att Sverige ska kunna ta emot fler flyktingar från just flyktinglägren. Vidare, flyktingmottagandet i närområdet bygger på att grannstaterna har uppfyllt sin skyldighet att respektera asylrätten och inte utvisa personer. Att i det läget peka på att t.ex. Libanon minsann respekterar asylrätten och använda det som argument för att avskaffa asylrätten i Europa framstår minst sagt som ologiskt och bakvänt. 

2. Asylrätten handlar om att rädda liv

Som jag har nämnt ovan handlar asylrätten primärt om att skydda individer från återsändande till ett land där man är hotad. Det är därför vi beviljar uppehållstillstånd, eftersom vi inte kan utvisa en person till ett område där hon riskerar att skadas.

Det går inte att önska sig till en lösning där man både kan neka asyl och garantera att skyddsbehövande inte skadas. Vi kan inte skicka ut en asylsökande i rymden. Som jag har nämnt ovan är det inte ett alternativ att skicka tillbaka den asylsökande till överfulla flyktingläger i grannländer.

Detta är värt att komma ihåg. Ruist skriver t.ex. på sin blogg att diskussionen om asylrätten inte handlar om att skydda liv utan att den istället handlar om hur världens länder ska fördela världens flyktingar mellan sig. Men det är inte sant. Asylrätten handlar i grunden inte om en fördelning av flyktingar utan om att skydda en individ mot utvisning till ett konfliktområde. Och eftersom ett kvotflyktingsystem, om det ska vara verkningsfullt, förutsätter att man utvisar dem som ändå tar sig till Europa blir det en fråga om liv eller död.

3. Asylrätten är den praktiskt genomförbara modellen

Asylrätten fungerar som sagt i första hand som en rätt att uppehålla sig på ett annat lands territorium. Den är i praktiken ett skydd mot utvisning till områden där en person riskerar att skadas. Om man ställer asylrätten mot skyldigheten att hjälpa på plats innebär det i praktiken att man relativiserar människors rätt till skydd. En skyddsbehövande i Sverige ska med ett sådant resonemang inte få skydd, oavsett hur skyddsbehövande hon är, med motiveringen att det finns andra skyddsbehövande kvar på plats.

Asylrätten kräver inte ett internationellt system av utpekande av kvotflyktingar. Det är en av storheterna i systemet, att den inte förutsätter att stater på förhand anger volymer och förbestämda kvoter. Vi vet redan att internationella system riskerar att bli byråkratiska och tungrodda. Risken är uppenbar att om en avskyvärd katastrof äger rum i flera stater samtidigt så skulle ett kvotflyktingsystem gå i baklås eller bromsas upp av att den kräver aktiva beslut. Detta eftersom det snabbaste sättet att garantera skydd – låta den som är i behov av skydd uppehålla sig i det säkra landet utan ett föregående beslut – skulle vara stängd med en avskaffad asylrätt.

Detta perspektiv ska inte misstas för ett argument mot kvotflyktingar, för sådana behövs också. Men att enbart förlita sig på ett kvotflyktingssystem medför uppenbara risker.

Men är inte dagens system skevt, när ett fåtal länder, t.ex. Sverige och Tyskland, får ta emot många flyktingar medan andra slipper?

Ja, det är sant att rätten att söka asyl innebär att länder som Tyskland och Sverige får ta stort ansvar medan länder som t.ex. Polen slipper undan. På så sätt kan ju ett kvotflyktingsystem verka mer rättvist eftersom vi få kan fördela flyktingarna mer rättvist inom t.ex. Europa.

Det finns dock två mycket stora frågetecken. För det första är det inte särskilt sannolikt att t.ex. Polen skulle vara mer benägen att ta emot kvotflyktingar än vad de är att ta emot flyktingar inom EU. För det andra, om man nu ska lägga stor möda på att skriva om hela asylrätten, vore det bättre att skapa en modell av att omfördela flyktingar som har flytt än att neka asyl till flyktingar och hänvisa till kvotmodellen.

En avskaffad asylrätt ersatt med ett kvotflyktingsystem riskerar att leda till det sämsta av två världar: färre flyktingar i säkra länder och fler utvisningar till osäkra områden.

Asylrätten är inte perfekt

Med detta sagt, asylrätten har brister. Den ger inte skydd för alla de som finns kvar i konfliktområden eftersom den förutsätter att man flyr. Den ger inte drägliga villkor i flyktinglägren eftersom den förutsätter att man tar sig för egen maskin till säkrare länder.

Asylrätten är dock det institut vi har och även om den är i behov av komplettering fungerar den för att ge människor skydd. Med dess brister borde vi vara stolta över den utveckling vi har sett i världen. Flyktingar har funnits i alla tider och mänskliga rättigheter föddes inte efter andra världskriget. Efter 1945 har vi dock sett en fantastisk utveckling av internationellt samarbete och en större respekt för individer istället för stater.

Därför borde vi inte avskaffa asylrätten nu när den är mer påkallad än någonsin. Vi borde istället slå vakt om den och utveckla den. Och kanske viktigast av allt – inte fokusera på att stoppa eller hantera flyktingströmmar, utan istället se till att människor inte behöver fly från början.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *