När ideologin förblindar den egna analysen

Kajsa Ekis Ekman skriver idag på DN Kultur att kapitalismen och fascismen är särbos. Att de vandrar sida vid sida för att ställa arbetare mot arbetare genom sänkta löner, minskad välfärd och kränkande migrationspolitik. Det finns trevligare sätt att vakna på än att läsa hennes artikel. Men den väckte mig åtminstone från min slummer på tåget.

På nåt sätt påminner Ekis Ekman genom sin analys om de fascister, i vart fall Sverigedemokraterna, som hon föraktar. Alla som har tagit diskussionen med SD känner förmodligen igen vanmakten som en sådan diskussion skapar. Känslan av att prata med en väg som har sina egna, ideologiskt färgade, sanningar som – om de motsägs – ändå är sanna för man är ju bara en PK-liberal sverigehatare om man argumenterar mot.

Ekis Ekman och stora vänstern argumenterar egentligen på samma sätt. Den överordnade och moraliskt goda sanningen är att marknadsekonomi ÄR fascism. Och om man motsäger det så är man antingen en elakartad nyliberal med kallt hjärta eller i bästa fall bara dum.

Men så kan det ju vara i debatten.

I vilket fall. Ekis Ekmans artikel kryllar av logiska felslut och halvsanningar. Hennes tes är att kapitalismen och fascismen är beroende av varandra och att de har samma mål. Redan här är Ekis Ekman ute på halt vatten eftersom den fascistiska rörelse som hon hänvisar till består av fysiska personer med en agenda medan kapitalismen inte har det. Kapitalismen är ingen grupp, den är ingen rörelse. Kapitalismen har inga årsmöten. Eller menar Ekis Ekman att när Löfvén sitter i EU-möten så deltar han i kapitalismens träffar?

I vilket fall, även om kapitalismen var en förening med en agenda så lider Ekis Ekman av flera felslut. Hennes bevisning bygger i huvudsak på påståendena att fascismen var frånvarande från andra världskriget fram till murens fall och att fascismen nu växer på grund av ekonomisk kris som kapitalismen skapat. Exakt hur det är symbiotiskt är lite oklart, men underförstått så vill fasciemsn människor illa och det vill kapitalismen också, och därav är de symbiotiska.

Men historieskrivningen stämmer inte. Europa var inte fritt från fascism under efterkrigstiden. Det fanns t.ex. ett antal fascistiska stater i Sydeuropa. Och man kan fundera över om inte Sovjet var en typ av fascistisk-kommunistisk unionsbildning också. Möjligtvis var fascismen svag i Skandinavien, men det berodde ju knappast på att det inte fanns kapitalism här. Att vi har haft en guldålder fri från fascism mellan 1945-1990 är helt enkelt inte riktigt sann.

Visst växer fascimen nu (i vart fall på gatorna och i parlamenten – när man mäter människors inställning till sina medmänniskor är bilden inte lika glasklar) men det finns inte ett kasualt samband mellan ekonomisk kris och denna framväst. T.ex. befann sig stora delar av västeuropa i en ekonomisk kris direkt efter andra världskriget som inte ledde till en explosion av fascism (i vart fall inte i Ekis Ekmans historieskrivning). Och oljekrisen gjorde det inte heller. Nu kan man kanske hänvda att dessa kriser inte varit lika omvälvande som 1990-talskrisen och finanskrisen, men då glömmer Ekis Ekman bort Sovjets kollaps. Det var en ekonomisk kris utan like som drabbade hundratals miljoner människor. Den krisen ledde inte till ett omedelbart uppsving av fascistiska strömningar.

Eller så gjorde Sovjets kollaps det, men det pikanta för Ekis Ekman är ju att det i så fall inte var fråga om en kapitalistisk ekonomi som kollapsade. Hoppsan.

Och var fascismen storkapitalets försök att krossa demokratin? Även om man bortser från att storkapitalet inte var ett organ – som nazistpartiet – så är det också felaktigt. Hitler hade knappast Tysklands näringsliv bakom sig när han vevade på i ölhallen i Munchen och sedan bildade sitt nazistparti. Snarare var det tvärtom. Hitler använde storkapitalet för sina fascistiska intressen (dvs att bygga stridsvagnar för att ta över Europa.

Ekis Ekmans artikel är helt enkelt obegriplig. Visst har vi en fascism som breder ut sig i världen, inte minst i Europa. Brunklädda stövlar trampar på gatorna i nästan alla EU:s länder och deras kostymklädda kusiner sitter i parlamenten. Men är det kapitalismens fel? Knappast. Det finns inga belägg för det, annat än i rödfärgade drömmar.

Om det är något som har lyckats bygga fredliga, ickefascistiska stater så är det marknadsekonomi och demokratiska fri- och rättigheter. Inget är perfekt i Sverige. Eller i Europa. Eller i övriga delar av världen. Men om det är något som historien utvisar så är det att fascism – eller socialism – inte fungerar. Och sen kan man ju skylla kapitalismen för allt i alla fall. Men det blir inte mer sant för det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *