Demokrati är inte bara att rösta i val

“En poet försöker mana till motstånd. Men de politiska proffskommentatorerna vill hellre, med en Brechtparafras, tala om en 35 år gammal punklåt”

20140728-081942-29982919.jpg

Nu vet jag inte vad Petter Larsson får betalt för att skriva kolumner i Aftonbladet, men jag funderar på vem det är som är proffskommentator. Och så tänker jag att det inte spelar så stor roll, vad han har på lönekontot.

Vi säger ofta att vi inte får ta demokratin för given m.m. Jag vet inte om det, men det slår mig att vi sällan diskuterar vad demokrati i grunden är. För när vi uppmanar till “motstånd” och att driva “poetisk” opinion som delar av vänstern nu gör, så blir det nödvändigt. Demokratin är inte enbart rätten att rösta och yttrandefrihet och allt det där, demokrati är i grunden mest av allt en konfliktlösningsmetod som inte bygger på våld.

Ett samhälle kommer aldrig att vara åsiktskonformt. Återigen, detta kan tyckas vara en självklarhet, men det är exakt denna självklarhet som ignoreras när man menar att man kan ta till våld för att lösa konflikter. När man poetiskt manar till våldsamt motstånd mot delar av samhället som politisk metod, då har man övergett det demokratiska idealet. Oavsett hur mycket demokrat man själv anser sig vara.

Det fascistiska våldet är avskyvärt. Det är skrämmande och oroande. I historien har fascismen orsakat grymheter som ord knappt kan beskriva. Och nu mobiliserar fascismen i nästan alla europeiska länder.

Vi har dock ett val. Antingen så avhåller vi oss från att med våld driva kampen om åsikter. Eller så gör vi det inte. Det är inte så att jag inte förstår. Athena Farrokhzad och den våldsbenägna, autonoma vänstern menar att de utkämpar ett krig. Att de idkar självförsvar. Att de måste ta till vapen, beväpna sig, när fascisterna slåss och polisen bara tittar på.

Men det är ett val, att anse sig stå ovanför och utanför staten. Att utgå från att det i Sverige inte går att lita på att polisen försvarar barnvagnar och att samhället är så genomrasisiskt – och kapitalistiskt – att endast vita, medelklassmän kan känna trygghet och livsglädje.

Vad delar av vänstern – som nu påstår sig kämpa ett ödesbestämt demokratiskt krig – gör är att de ger sig själv tolkningsföreträde. Det är klart att man i ett åsiktspluralistiskt samhälle med yttrande- och mötesfrihet kan ge sig själv det. Och inte fundera över vad knivarna och våldsromantiken innebär. Men det innebär också något.

“The ultimate test of a man is not where he stands in moments of comfort and moments of convenience, but where he stands in moments of challenge and moments of controversy.”

Så sa Martin Luther King jr. Han var mot våld som politisk metod. Men det spelar väl mindre roll idag. Jag tycker också att EU:s murar mot omvärlden är en typ av förtryck. Jag ser själv hur kvinnor diskrimineras och förtrycks enbart på grund av kön. Jag vet också hur det är att växa upp i en arbetslös, kämpande splittrad familj i en förort utan synliga framtidsutsikter. Och jag är demokrat, inte bara som en läpparnas bekännelse utan även i tron. För våld är i grunden inte en särskilt framgångsrik metod för att lösa politiska konflikter, särskilt inte i Sverige där vi har allmänna val, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Och återigen, det är ingen slump att det inte finns en våldsbejakande, autonom extremliberalism. Det går liksom inte ihop. Så nej, det är inte borgerligheten som är våldsfixerad. Och nej, det är inte associativt poetiskt. Det är suggestivt poetiskt. Och det är en stor skillnad.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *