Demokratiska ideal utan demokratisk praktik

Idag anordnade Liberala studenter Stockholm en debatt på Stockholms universitet mellan en av Folkpartiets kandidater till Europaparlamentet och en sverigedemokratisk dito. Syftet med debatten var att tränga tillbaka en främlingsfientlig och antidemokratisk rörelse. Metoden var att använda sig av demokratins kärna: debatt.

Det krävdes fem poliser och en ordningsvakt för att kunna hålla debatten. Som politisk organisation är vi vana att möta andra åsikter och ibland protester, men det ursäktar ändå inte det demokratiförakt som idag gavs uttryck för. Att studentkårens ordförande i Stockholm (tillhörande Vänsterns studentförbund) kallade vårt arrangemang för ”beklagansvärd” och ”upprörande” är tramsigt, men får tolkas som ett inlägg i ett politiskt spel. Att S-studenter anordnade en slags protestaktion vägg i vägg, kan kategoriseras på samma sätt. Men när man ser till helheten, att Vänsterns studentförbund och S-studenter var uppbackade av en talkör som genom att skandera och blåsa visselpipor försökte överrösta debatten, då undrar man hur det egentligen står till med vänsterns demokratiideal.

Demokratin handlar om att ersätta den starkes rätt med majoritetens rätt och att ersätta knytnävarna med det fria meningsutbytet. Sverigedemokraterna har ingen rätt att inte stå motsagda (det var därför vi arrangerade debatten), men det demokratiska styrsättet är i grunden en metod som löser konflikter på ett fredligt sätt. Den som har stora muskler har lika mycket att säga till om i ett demokratiskt system som den som har en stark röst eller den som inte har någotdera. Men det sätt som vissa idag agerade på bryter mot den demokratiska metoden.

När aktivister försöker tysta en debatt, då agerar man inte demokratiskt. Det är lagligt, men det går inte att försvara om man är demokrat. Man kan inte å ena sidan påstå sig vara demokrat och å andra sidan vilja obstruera andra från att ta sig demokratiska uttryck. Man kan inte samtidigt säga sig värna det demokratiska samhället och stå för en mobbingkultur där alla som inte håller med ska bort. För vem har rätt att bestämma vilka åsikter som är rätt? Poängen med den demokratiska metoden är att höga röster eller muskler inte ska avgöra sådant.

Och att dagens händelser kan äga rum på Stockholms universitet är faktiskt förvånade. De kunskapstörstande och meritokratiska idealen inom akademin står i motsatts till ”jag skriker högst, därför vinner jag”-ideal. Att studenter står och skanderar och försöker skrämma bort oliktänkande från universitetets korridorer, är därför otänkbart.

Den enda frågan som kvarstår är, var står vänstern egentligen? Anser man att Sverigedemokraterna har rätt att debattera? Står S-studenter bakom att man inte borde ta debatten med SD? Borde Löfvén bojkotta partiledardebatten? Anser Vänsterns studentförbund att varje åsiktsyttring från en rasist borde tystas? Eller var ska gränsen gå? Är det bara på universiteten som yttrandefriheten ska vara begränsad? Eller är det kanske så att den inte ska begränsas, men att ingen ska kunna höra rasisterna? Hur tänker vänstern egentligen?

Vi väntar på svar.

Benny Lindholm
Johanna Sundberg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *