Liberala studenter och Liberala kvinnor fortsätter kampen för trygga villkor för forskare och studenter

Unga forskares otrygga anställningar och ett felkonstruerat socialförsäkringssystem är viktiga orsaker till den skeva könsbalansen inom högre utbildning. Det skriver jag i senaste numret av Ergo tillsammans med Lina Nordquist. Läs gärna och sprid vidare!

Senare tids liberala satsningar på goda forsknings- och utbildningsmiljöer skapar bra förutsättningar för tillväxt och ökad frihet. En livskraftig och stark akademi är en grundsten i ett liberalt samhälle. För att befästa Sverige som en kunskapsnation krävs dock att forskarutbildningen präglas av rimliga och jämlika levnadsvillkor.

Dagens forskarkarriär missgynnar kvinnor. Närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning är kvinnor. Samtidigt utgörs professorerna i toppen av den akademiska karriären till 82 procent av män. Om kvinnor stannat inom akademin i samma grad som sina manliga kollegor visar statistiken att vi idag haft närmare 70 procent fler kvinnliga professorer. Vid Uppsala universitet ser det något bättre ut, men fortfarande är fler än tre av fyra professorer vid Sveriges äldsta universitet män. Kvinnliga forskare stannar helt enkelt inte inom akademin.

Sociala trygghetssystem ska vara neutrala inför människors livsval. För att påskynda utvecklingen mot jämställda lärosäten räcker det inte att enbart se till utnämningen av professorer. Unga forskares otrygga anställningar och ett felkonstruerat socialförsäkringssystem är viktiga orsaker till den skeva könsbalansen. Forskarkarriären är svår att kombinera med familjebildning, och på grund av rådande könsnormer slås därmed kvinnor ut längs vägen.

Vi föreslår därför att Försäkringskassan och svenska lärosäten ändrar rådande praxis.

För det första måste fler doktorander och unga forskare få riktiga anställningar. Doktorander utför en stor del av svensk forskning, men finansieras ofta via stipendier eller utbildningsbidrag istället för anställning. Enbart vid Uppsala universitet är mer än 15 procent, nästan 200 doktorander, förvägrade riktiga anställningsvillkor och istället hänvisade till så kallade utbildningsbidrag. Effekten blir att många unga forskare inte kan kvalificera sig till mer än grundbeloppen i föräldraförsäkringen.

För det andra måste postdoc-studier räknas som överhoppningsbar tid i upp till tre år. Den doktorand som har disputerat är idag hänvisad till att söka forskningsstipendier i konkurrens från privata eller statliga stiftelser för att genomföra sina meriterande studier. Att konkurrera med andra forskare om medel främjar kvalitet. Eftersom meritering mot anställning som forskarassistent eller biträdande lektor ofta tar två-fyra år sätter dock Försäkringskassans regler käppar i hjulet för den forskare som vill bilda familj.

Idag medges endast att post doc i upp till ett år räknas som överhoppningsbar tid, vilket inte är tillräckligt lång tid för meritering. Många unga forskare hamnar därmed i en rävsax – antingen ge upp drömmen om en forskarkarriär, eller drömmen om att till skäliga villkor kunna skaffa barn.

För människor i 30-35-årsåldern är möjlighet till föräldrapenning en vardagsnära och avgörande fråga. För många nydisputerade kvinnor innebär dagens utförsäkring att de tvingas välja mellan att ta en annan karriärväg eller att under en längre tid leva på 180 kr per dag före skatt. Valet är inte svårt.

Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen. Det är också en avgörande fråga för akademins legitimitet som samhällsbärande institution och, i förlängningen, för det svenska samhällets utveckling och konkurrenskraft. Dagens forskare är viktiga för att säkra att Sverige även i framtiden kommer att vara ett starkt välfärdssamhälle. Hålen i forskarnas trygghetssystem sållar bort duktiga forskare. Det är orimligt, ohållbart och oförsvarligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *