Utbildning är ingen dans på rosor

Skriver idag tillsammans med Hanna Håkansson i Upsala Nya Tidning om behoven av ytterligare kvalitetssatsningar i högre utbildning, bättre lärare och en ny syn på högskolestudier:

Den senaste tiden har diskussionen gått het om högskolenybörjarnas kunskaper. Lärarna hävdar att studenterna kan för lite och Sveriges Förenade Studentkårer menar att det är lärarna som är dåliga.

Ingen diskuterar dock den bakomliggande orsaken – flumskolan och den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet.

Strax efter årsskiftet (UNT Debatt 2/1) slog nio lärare i historia vid Uppsala respektive Linköpings universitet larm om bristande kunskaper i svenska hos sina studenter. Studenterna påstods ha ett oerhört begränsat språk och dålig ordförståelse.

Artikeln följdes upp av Ebba Lisberg Jensen, som på Sveriges Universitetslärarförbunds hemsida hävdade att studenterna har en inlärningsförmåga som kan jämföras med en 13-årings.

Från studenthåll slår man dock föga förvånande ifrån sig kritiken. Sveriges Förenade Studentkårer (Metro 21/3) menar att det är lärarna som är dåliga och allt skulle lösas om det satsades mer resurser på lärarnas pedagogik.

Ännu ett skyttegravskrig gynnar inte svensk utbildningskvalitet. I stället borde alla parter inom utbildningsväsendet reflektera över vilka brister som behöver åtgärdas. Liberala studenter ser framför allt tre åtgärder som avgörande:

  • Gör upp på allvar med flumskolan. Grundskolan har länge präglats av låga kunskapskrav som en följd av en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Samtidigt visar en betryggande mängd forskning på betydelsen av en närvarande lärare som förmår att engagera eleverna. Om kunskapsresultaten ska höjas måste läraren ta ett större ansvar vid katedern och finnas till hands för de elever som behöver hjälp.
  • Uppvärdera lärarrollen. Under Socialdemokraterna fick lärarna både mindre inflytande och mindre lön. Ytterligare reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och Folkpartiets lönesatsningar som kan ge upp emot 10 000 kronor mer i månaden för duktiga lärare behöver därför få genomslag. Sveriges lärare gör varje dag en stor insats för Sveriges framtid. Men om vi ska lyckas rekrytera morgondagens lärare måste samhällets uppskattning också synas i lärarnas plånbok.
  • Täpp till kvalitetshålen i den högre utbildningen. På 1990-talet genomgick högskolorna en enorm utbyggnad. Detta var nödvändigt för att möta en allt mer globaliserad ekonomi, men i jakt på kvantitet glömdes kvaliteteten bort. Många studenter träffar i dag inte sina lärare mer än ett par timmar i veckan och många lärare saknar pedagogisk utbildning eller erfarenhet av forskning. Kvalitet i högre utbildning kräver att studenter möter sina lärare ofta och får ut något av mötet i seminariesalen.

Det är i mötet mellan lärare och student som kunskapstörsten väcks och förståelsen ökar. Om inte satsningarna på grundskolans lärare går hand i hand med ytterligare kvalitetsatsningar på högskolan finns risk att Sverige tappar i den globala konkurrensen.
Lärare och utbildningstimmar är dock inte allt. Sverige behöver även en diskussion om den enskilde högskolestudentens ansvar. Studier på högre nivå varken är eller ska vara en dans på rosor. Studenter är vuxna människor och i takt med att studenterna kan ställa krav på sin utbildning måste man tåla att lärarna ställer krav tillbaka. Utbildning är någonting ömsesidigt där studenter och lärare arbetar tillsammans för att utbildningen ska bli så bra som möjligt.

Svensk högskoledebatt har allt för länge präglats av att olika intressegrupper skyller på varandra. Nu senast när lärarna beklagar sig över studenterna och studenterna pekar på lärarnas brister.

Om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation i en globaliserad ekonomi måste vi dock upp ur sandlådan. Först när alla inser att kunskap inte växer på träd, utan frodas genom hårt arbete och eget ansvar kan Sverige bli en vinnare i konkurrensen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *