Bygg spåren i rätt ordning

Skriver i Upsala Nya Tidning med anledning av de tidigare kravet på fyrdubbla spår mellan Arlanda och Uppsala. I sak håller jag med, men järnvägen behöver förstärkas på andra ställen först:

Kanske var det inte rätt att dela upp järnvägsinfrastrukturen i flera bolag. Bolagisering kan ofta vara bra, men när järnvägsunderhållet ligger i ett bolag, när stationerna sköts av ett annat och tågen körs av ett tredje skapas ett system med delar som inte ser till helheten, skriver Benny Lilndholm (FP).


Livsnerven mellan Uppsala och Stockholm hänger på en skör tråd, eller åtminstone på bristfälligt järnvägsunderhåll, gamla tåg och brister i infrastrukturen. Att som Miljöpartiet (7/12) föreslå ytterligare en mångmiljardsatsning på fyra spår mellan Myrbacken och Uppsala löser dock inte problemet. Efter miljarderna på Botniabanan borde Sverige satsa pengarna på spår där de behövs, t.ex. i Stockholmsområdet.
Som inbiten pendlare saknar jag genomtänkta förslag om hur pendlingen mellan Uppsala och Stockholm ska hållas på en acceptabel nivå. Enligt beräkningar pendlar varje dag cirka 15 000 Uppsalabor till Stockholm. I motsatt riktning rör sig dagligen cirka 5 000 stockholmare till vårt Uppsala. Pendlingen ställer därmed höga krav på infrastrukturen mellan Sverige första och fjärde stad.
Tyvärr är det i dag regel snarare än undantag att Uppsalapendeln är försenad. Följden är att studenter missar sina föreläsningar, många kommer sent till jobbet och att familjelivet blir lidande. Det är nog många middagar som äts ensamma på stående fot på grund av att tåget inte kommer hem till Uppsala i tid.
Men det är inte bara infrastrukturen som brister. Även politikers så kallade lösningar går i otakt med verkligheten. Populärast just nu är en fyrspårssatsning från Myrbacken norr om Arlanda/Märsta till Uppsala.
Någon sådan satsning finns inte i regeringens infrastrukturproposition och därmed ropar oppositionen högt efter fyra spår.
Problemet är bara att fyra spår i dagsläget troligen inte skulle hjälpa pendlingen nämnvärt. Trafikverket är mycket tydligt i sina analyser av driftstörningarna i regionen. Kapacitetsbrister på spåren är en faktor, men även kvaliteten på underhållet, elsystemets robusthet och tågens driftsäkerhet.
Anledningen till att fyra spår norr om Arlanda inte löser Uppsalapendelns problem är att den stora trängseln enligt alla beräkningar finns söder om Arlanda. Det är när SL:s pendeltåg från Märsta ska trängas med Arlanda Express kvartstrafik från Arlanda som kapacitetstaket slår till. En betydligt mer angelägen satsning än spår i Uppsala vore därför fler spår mellan Arlanda och Stockholm.
Utöver det finns det andra åtgärder som borde komma före fler spår söder om Uppsala. Järnvägen är ett komplext system i vilket många faktorer samspelar. Många driftstörningar beror i dag på tåg som går sönder och på elproblem. SJ har därför ett ansvar att se till att deras tåg är bättre rustade för det svenska klimatet. Trafikverket och regeringen borde dessutom se till att elinfrastrukturen som förser allt fler tåg med el håller hög kvalitet. Allt för många tåg blir stående på grund av ”elfel”, som beror på överbelastning i systemet.
Ur ett större perspektiv behövs dessutom en helhetssyn på infrastrukturen. Kanske var det inte rätt att dela upp järnvägsinfrastrukturen i flera bolag. Bolagisering kan ofta vara bra, men när järnvägsunderhållet ligger i ett bolag, när stationerna sköts av ett annat och tågen körs av ett tredje skapas ett system med delar som inte ser till helheten.
För att långsiktigt förbättra och göra arbetspendlingen mellan Uppsala och Stockholm mer robust behövs en ordentlig analys av var problemen i infrastrukturen finns. Därför är det nedslående att många politiker hellre pekar på dyra lösningar än åtgärder som skulle ge resultat.
Innan pengar slängs på ett nytt “Botniabaneprojekt” i Uppsala borde därför kapaciteten i Stockholmsområdet åtgärdas. Allt annat vore en politisk urspårning
.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *