Republiken kan inte vänta

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om varför Sverige borde byta statsskick till republik:

Det sägs att Anders Lindeberg, en av de män som offentligt kritiserade Karl XIV Johan, vägrade erkänna sig själv benådad från det dödsstraff som han hade dömts till. Enligt myten tvingades han ut ur förvaringen på Vaxholms fästning och dörren låstes inifrån för att han inte skulle ta sig in igen. Den principfastet han visade kan tyckas idiotisk, men är beundransvärd i sin enkelhet.

Mot bakgrund av den utredningsiver och den politiska feghet som finns i monarki/republik-frågan kan man fråga sig vad som krävs för att införa republik i Sverige. Krävs det samma obevekliga principfasthet som Anders Lindeberg visade, eller är det klokt att utreda frågan ett halvt sekel till?

Ur ett historiskt perspektiv kan dramatiken behövas. De flesta republiker har fötts antingen genom revolutioner, statskupper eller på grund av avkolonisering. I USA bröt man med den brittiska kronan och inrättade sin republik i samband med den amerikanska revolutionen. Och den tyska monarkin begravdes i samband med den dramatiska förlusten i första världskriget då den demokratiskt avancerade – men föga accepterade – Weimarrepubliken inrättades. Weimarrepubliken blev visserligen kortlivad och övergick i Nazityskland, men den nuvarande konstitutionen kom på plats efter ytterligare en dramatisk förlust i ytterligare ett världskrig.

Nu är visserligen inte alla konstitutionella förändringar av det här slaget alltid kantade av revolutioner och krig, men när frågan om monarki ställs på sin spets i en fredlig folkomröstning så har det historiskt ofta inneburit ett nej till förändring. Det i stort sett enda exemplet från den moderna historien där folket direkt har fått bestämma statsskicket till republik är Italien. 1946, efter andra världskriget, röstade 54 procent av italienarna bort monarkin i en folkomröstning. Några månader senare abdikerade den italienske kungen.

Andra gånger som folket direkt har fått säga något om republik eller monarki är i Norge 1905 och Australien 1999. Båda gångerna röstade folket för att behålla monarkin.

Ur ett teoretisk – och ur ett tryggt svenskt – perspektiv, kan dock en stegvis reformering av statsskicket till republik vara både realistiskt och önskvärt. I Sverige har vi ju också en historia av att genomföra konstitutionella förändringar i lugn takt. Det tog t.ex. ett antal år från det att ståndsriksdagen upplöstes till att allmän rösträtt infördes. På samma sätt krävde den nuvarande grundlagen en knapp generation av utredningar.

Frågan är dock om inte denna tradition ibland går överstyr i politisk feghet. Trots att en majoritet av riksdagen redan under 1970-talet var för ett republikanskt statsskick innebar Torekovkompromissen att kungen blev kvar, om än utan någon formell makt. Eller som Palme sa på Socialdemokraternas kongress 1972: »Det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra en republik om man så vill.«

Torekovkompromissen var inte så radikal. I övergångsbestämmelserna till den nya regeringsformen föreskrevs nämligen att borttagandet av kungens formella makt inte skulle äga rum så länge den gamle kungen, Gustaf VI Adolf, levde. Övergångsbestämmelserna togs dock aldrig i bruk eftersom han dog innan författningen trädde ikraft.

Genom den stegvisa och smygande reformeringen av statsskicket tas dock inte bara små steg i rätt riktning. Ibland leder förändringen fel. De små stegen försvårar också ett ordentligt genomförande av republik eftersom den rådande ordningen inte längre blir ett problem. Det är svårare att förespråka en riktig republik när kungen inte längre har någon makt.

Vad som krävs i Sverige är därför varken en revolution eller ytterligare ett sekel av utredningar och noga överväganden. Opinionen mot monarkin ökar sakta men säkert trots prinsessbröllop och prinsessfödslar och trots att Republikanska föreningen når nya rekordmedlemstal. Sverige har ju dessutom redan tidigare i princip varit republik. Innan Gustav Vasas arvskungadöme valdes Sveriges kung.

I Magnus Erikssons landslag från 1350-talet stod det klart och tydligt att »Nu skall till konungariket Sverige konung väljas, och det skall ej ärvas, om de hava mist sin konung«. Istället för kungamakt genom arv reglerades det att tolv män från varje lagmansdöme skulle samlas vid Mora stenar (en mil utanför Uppsala) och välja kung med enkel majoritet. Kungen skulle i sin tur svära en trohet mot landslagen, förankra sin makt genom att rida Eriksgata och sedan välja ett råd som han styrde landet med. Med lite politiskt mod skulle svenska politiker kunna kväva de konservativa argumenten för monarkin med att republiken är minst lika historisk och traditionstyngd som monarkin.

Det betyder dock inte att republiken bör införas imorgon. Det finns en poäng med att i ett liberalt samhälle inte genomföra radikala och omfattande konstitutionella förändringar i en handvändning.

Sverige har redan idag ett demokratiskt statsskick. 1974 års regeringsform befäster parlamentarismen i Sverige och försäkrar att det demokratiskt valda parlamentet, riksdagen, är det forum från vilket all offentlig makt utgår. Och demokratiska system bör värnas. Även om införandet av en republik skulle innebära att vårt statsskick blev än mer demokratiskt kan det finnas en poäng med att inte genomföra förändringar av statsskicket allt för lättvindigt.

Detta argument ska dock inte användas så extremt som det har använts i Sverige hittills. Konstitutionella reformer, särskilt när det handlar om huruvida vi ska ha ett demokratiskt vald statsöverhuvud eller inte, berör den typen av frågor som inte bör begravas i byrålådor. Stora ändringar i pensions- eller socialförsäkringssystem kan behöva genomföras varsamt eftersom de påverkar människors ekonomi direkt, men frågan om republik är inte en sådan fråga. Om Sverige hade varit en apartheidstat utan kvinnlig rösträtt hade det aldrig varit acceptabelt för en liberal att hävda att frågan om demokrati behöver utredas i ett halvt sekel innan en förändring kommer till stånd.

Frågan om hur den svenska republiken skulle se ut är dessutom inte särskilt svår att lösa. Den tyska konstitutionen kan mycket väl tjäna som förebild eftersom den både bygger på en idé om vald statschef och parlamentarism. I Tyskland har presidenten dessutom främst ceremoniella uppgifter, liknande den svenska kungen.

Vad Sverige behöver är med andra ord inte en idé om hur republiken skulle kunna se ut vad Sverige behöver är politiker som vågar ta steget. Och med tanke på att det redan finns cirka 150 republiker i världen borde inte något skrämma politikerna. Med tanke på hur snabbt det har gått hittills, kanske republiken kan bli verklighet om 20 år när rojalisterna tänker sig att Victoria ska ta över.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *