Det bakvända opinionsläget

Skriver i senaste numret av Liberal debatt om vad som händer när myndigheter tillåts opinionsbilda:

I slutet av andra världskriget, när västmakterna var på väg att vinna över Nazityskland, presenterade Informationsstyrelsen en skrift där man framställde »den anglosaxiska propagandan« som farligare än den tyska. Detta, i likhet med affischen från Ekonomisk information som propagerade för att begränsa rörligheten (hoppjerkor) på arbetsmarknaden, är ett tydligt exempel på hur myndigheter opinionsbildar och »upplyser« den allmänna opinionen.

Statliga myndigheter som bedriver opinionsbildning är med andra ord inget nytt. Lyckligtvis är de stora affischernas tid förbi, men i likhet med hur all marknadsföring har utvecklats de senaste hundra åren har även det sätt som myndigheter försöker påverka opinionen förändrats. Numera sköter kommunikationsavdelningar Twitter och Facebook och generaldirektören själv är frekvent på såväl DN debatt som i Aktuelltstudion. Det är en mer subtil form av statlig opinionsbildning, men den är inte ovanlig. Såväl den social-demokratiska som den nuvarande regeringen har fått möta denna politiserade kritik inifrån.

Bortsett från att det sällan ligger i en statlig myndighets uppdrag att driva opinion kostar denna verksamhet också mycket pengar. 2004 uppskattades att omkring två miljarder skattekronor läggs på att »informera« allmänheten. Pengar som tas från myndigheternas kärnverksamhet, att erbjuda skattebetalarna service.

Ur ett demokratiskt perspektiv är detta helt bakvänt. Den normala ordningen, att medborgarna väljer politiker som levererar genom myndigheter, är bruten. Istället är det myndigheterna som påverkar medborgarna att tycka det politikerna bestämt. Eller ännu värre, myndigheter som påverkar politikerna att tycka saker som myndigheten senare i annan opinionsbildning får förankra hos medborgarna.

Den statliga opinionsbildningen har dessutom blivit allt mer subtil och raffinerad. Exempelvis presenterade Centrala studiestödsnämnden (CSN) i höstas en rapport om studiestödets sammansättning. Samtidigt skickade myndigheten ut ett pressmeddelande där man påstod att en höjning av bidragsdelen i studiestödet skulle minska den sociala snedrekryteringen till eftergymnasiala studier. Genast hakade politiska tyckare på.

CSN hade dock inget stöd för sina slutsatser. Vid en närmare läsning av myndighetens egen rapport framkommer nämligen att det statistiska underlaget för slutsatsen är i princip obefintligt. I den undersökning som presenterades svarade endast 4 procent att storleken på studielånet avskräcker från studier. Siffran för personer med lågutbildade föräldrar var något högre, 15 procent, men i faktiska tal var det bara 21 personer som svarade på enkäten som hade lågutbildade föräldrar. Med andra ord var det bara tre barn till lågutbildade föräldrar som hade svarat att man valde bort studierna på grund av studielånet.

Tre personer svarade således på en enkät att en stor andel studielån gjort att de valt att inte studera på högskolan. CSN noterade att de är barn till lågutbildade föräldrar, gjorde om till procentsats och vips, de hade en nyhet som passade in i det egna budskapet: för lite i studiebidrag diskriminerar lågutbildade barn.

Antagandet att personer från socioekononomiskt svag bakgrund väljer bort att studera kan vid en första anblick visserligen verka självklar. För en person från en familj med låga inkomster kan valet att låna flera hundra tusen verka skrämmande. Problemet är bara att det är ett antagande och att sambandet kan vara precis tvärtom. För en person med låga inkomster kan möjligheten att få sin inkomst tryggad via CSN istället vara både lockande, enkel och snabb. Enkla antaganden gör att man måste undvika förutfattade meningar och istället studera verkligheten.

CSN har dock gjort precis tvärtom. Vad som är än mer anmärkningsvärt är att CSN:s rapport lika gärna ger stöd för att stort studielån motverkar social snedrekrytering. 71 procent av barnen till lågutbildade säger nämligen i myndighetens enkät att de inte hade börjat plugga om det inte var för studielånet.

Hur mycket pengar CSN:s rapport har kostat är oklart. Klart är dock att den här typen av »forskningsunderbyggd« opinionsbildning är betydligt mer raffinerad än en debattartikel eller annonskampanjer på gator och torg. Motiven för dribblandet med statistik är förhöjt i dunkel men ett rimligt antagande är att exempelvis CSN vill befästa sitt eget existensberättigande. Om studiebidrag kan bevisas vara viktiga kommer ju inte myndigheten ifrågasättas.

Ur en demokratisk synvinkel är det dock problematiskt att en statlig myndighet, med hjälp av en illa underbyggd forskningsrapport, driver opinionsbildning. Istället för medborgare som väljer riksdag som styr myndigheter blir kedjan omvänd. Myndigheterna påverkar medborgarna som sedan väljer regering. Detta är inget annat än oacceptabelt i en demokratisk rättsstat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *