Det blir inte bättre för att man sätter ord på det

Förra torsdagen kom så det vi väntat på men hoppats inte skulle komma – förslaget om polisens ökade befogenheter. Justitieminister Beatrice Ask (M) lade fram ett förslag om att införa en ny lag som tillåter att polisen övervakar enskilda medborgares elektroniska kommunikation, utan att dessa medborgare behöver vara misstänka för något brott. Detta dessutom utan att domstol, eller ens åklagare, har haft något att säga till om.

Det ironiska (utöver att SÄPO inte anser sig behöva fler lagar) är att regeringen väljer att motivera lagförslaget med att det finns ett behov att att förstärka rättssäkerheten och integritetsskyddet på området. Bakgrunden är att den verksamhet som lagfästs med förslaget redan idag bedrivs med stöd av en luddig paragraf i lagen om elektronisk kommunikation. Men logiken är uppenbart bakvänd. Integritetskränkande underrättelseinhämtning blir ju inte mindre integritetskränkande för att man använder tio paragrafer istället för en.

Vad som troligen händer nu är att svenska politiker och opinionsbildare tappar greppet om verkligheten i spåren efter det attentatsförsök som skakade Stockholm förra veckan. Det finns ett engelskt uttryck som lyder “Hard cases make bad law” vilket i korthet bygger på maximen att lagstiftning inte ska bygga på värsta tänkbara fall. På så sätt säkerställs att lagstiftning är proportionerlig och ändamålsenlig. Men nu gör man istället tvärtom.

Och Beatrice Ask är inte heller ensam. Förra veckan försökte Morgan Johansson (S) övertyga sitt parti om att tiden nu (efter attentatsförsöket) är mogen för att ge SÄPO fler befogenheter. Och Johan Pehrson (FP) var inte sen att haka på, både på nätet och på radio.

Polisväsendet fyller en viktig funktion, inte minst för att motverka och beivra sådana brott som skakade Stockholm förra veckan. Det är statens skyldighet att säkerställa medborgares frihet genom att lagföra brottslingar och försöka ingripa innan ett brott har begåtts. Men samtidigt som en viktig del av frihetsbegreppet bygger på att skydda enskilda medborgare från andra medborgare, så är det från ett liberalt perspektiv minst lika viktigt med ett skydd från staten.

Och här kan man fundera över om Beatrice Ask verkligen förstår vad det är för förslag hon själv har lagt fram? Var finns reflektionen kring att det med detta förslag inte ens kommer krävas domstolsbeslut för att kunna bedriva hemlig teleövervakning? Det påstående som Ask själv levererade i förra torsdagens Aftonbladet förstärker bara intrycket av att hon inte har koll på sitt eget lagförslag eftersom hon då påstod att åtminstone åklagare måste besluta, vilket är en direkt felaktighet om man läser remissen (5§ i lagförslaget):

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Justitieministern och regeringen hade här en chans att ta integritetsfrågorna på allvar och överväga om det är rimligt att polisen har befogenhet att kartlägga våra elektroniska rörelser. Man kunde istället ha gjort en annan avvägning och begränsat möjligheterna till att endast omfatta vissa personer.

Det tråkiga är också att kritiken från liberalt håll sviker samtidigt som de liberala generna i regeringskroppen får vika för de konservativa och statskramande krafterna. Jag undrar varför inte Folkpartiet är mer tydligt med sin liberala ideologi. Om Folkpartiet på allvar ska stå upp för sin liberala ideologi är det dags att låta förnuft och respekt för den enskilde återigen få en framträdande roll. Det måste vara slut på den stillatigande tiden där regeringens liberaler sitter med armarna i kors och accepterar att statsmaktens intresse går före den enskilda människans.

Bäst av allt skulle vara om Folkpartiet motsatte sig förslaget. Men en förskitig gissning är att det aldrig kommer att hända. Men vad Folkpartiet skulle kunna göra är att åtminstone lufta kritik mot övervakningssamhället och i alla fall resonera kring var gränsen går. Övervakning kan säkert skapa en känsla av trygghet hos många, men det är ett oacceptabelt och oproportionerligt ingrepp i våra privatliv.

Det största hotet mot vårt öppna samhälle ligger nämligen inte i ett enstaka attentatsförsök i Stockholm, det ligger i skapandet av en polisstat. Och med det förslag som regeringen presenterade i torsdags, är vi tyvärr ännu närmare en sådan.

Andra på samma ämne: Daniel Rhodin, Mark Klamberg och Mathias Sundin.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *