Vi kan inte vänta!

Och budgettdebatten fortsätter i morgonens tidningar. DNs ledarsida skriver under rubriken “Autopiloten är på”

Att regeringen är återhållsam med skattebetalarnas pengar är bra. Men en extrem försiktighet ligger inte i medborgarnas intresse, särskilt inte när den paras med ett ointresse för fortsatta strukturreformer av svensk ekonomi. I själva verket medför försiktigheten att viktiga förändringar av skatter, socialförsäkringar, arbetsmarknad och finansiering av välfärdstjänster skjuts på framtiden. /…/ Om regeringarna i början av 1990-talet resonerat på samma skeva sätt hade det aldrig gjorts några genomgripande förändringar av pensionssystemet eller skatterna eller de av Borg så omhuldade budgetreglerna.

Och som jag skrev igår så var gårdagens budget inte särskilt inspirerande. Borg markerade mycket tydligt att det viktigaste för regeringen är att hålla statsbudgeten i balans och att nå full sysselsättning. Ett uppenbart problem med det synsättet är att man missar den väsentligaste frågan: vem är statsbudgeten till för?

En statsbudget i balans är inget självändamål. Det är oerhört viktigt, men det är faktiskt inget självändamål. Att statens finanser ska vara stabila och i överskott är viktigt därför att det leder till en stabil och mer säker ekonomi i övrigt. Med stora underskott kan bl.a. inflationen stiga vilket leder till högre räntor o.s.v. Ja, vi har hört det förut; en statsbudget i obalans hotar jobben och välfärden. Och det stämmer ofta.

Men som med mycket annat i politiken så finns det konflikter mellan olika intressen. Vad om en statsbudget i balans och en sitta-still-i-båten-attityd leder till att svensk arbetslöshet biter sig fast vid 8%-strecket? Vilket hot utgör inte det mot offentliga finanser och ekonomins stabilitet? Då måste man välja! Mellan å ena sidan strukturreformer som på kort sikt kan försämra statsbudgeten men som på lång sikt förbereder för globaliseringens större utmaningar och å andra sidan mindre reformer som på kort sikt tryggar statsbudgeten men som på lång sikt försätter Sverige i en mer sårbar position.

Och faktum är också att det är läge för större reformer nu. Liberaliserad arbetsmarknad, reformerad lönebildning och sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatter behöver för det första inte kosta så mycket pengar och för det andra så har vi råd. Reformutrymmet uppgår nu till över 40 mdkr över mandatperioden (offentligt sparande på 2% 2013 och 2014) och svensk ekonomi expanderar just nu. Nästa år väntas statsbudgeten i princip vara i balans. Tillväxten väntas närma sig 5% i år och närmare 4% nästa år. Vi har råd att förbereda svensk ekonomi för de kommande årens utmaningar och vi har faktiskt råd att fokusera på tillväxt och fler jobb.

Att jag är bråkig mot regeringens budget har som bekant inget att göra med att jag är motståndare mot regeringen. Tvärtom. Jag vill ha mer och oroas istället av att man är för feg. Och precis som Martin Ådahl skrev under rubriken “Det faustianska valet” i senaste numret av Liberal debatt så måste man “konfronteras med alla de strukturreformer man ryggat för, eftersom de varit ideologiskt rättrådiga, men politiskt inkorrekta.”

Jag tycker mig skönja att Ådahl tror att den nya socialmoderata linjen är en uttalat strategi från Reinfeldt och Borg för att skapa ett mer konservativt samhälle. Jag vet inte om det är så, det kan lika gärna vara så att regeringen, och framför allt moderaterna, är så besatta av att behålla makten att de gärna sitter still – helt still – snarare än genomför reformer.

Men precis som med statsbudgeten ovan, så måste man fundera på vad som är viktigast. Makten eller förändringen? Visst är det så att med makt så kan man förändra mer än utan makt, men det ena behöver ju faktiskt inte leda till det andra. Det ser vi idag med en försiktig regering och det såg vi under nittiotalet med Göran Persson. Eller som Ådahl skriver:

Borgerlighetens principryttardecennier framhävs ofta som ett misslyckande, men de resulterade i ett reformprogram som liberaliserade Sverige snabbare än många europeiska grannländer. Det räcker inte med att nämna allt det som liberalerna drev och S fullföljde: reformeringen av offentlig sektor på 1990-talet, budgetdisciplin, låginflation och oberoende riksbank, EU-medlemskap, reklam-TV, grön skatteväxling, avreglering av produktmarknaderna, med mera. Utan denna ideologiska linje hade sannolikt inte heller svenska privatpersoner och kommuner inlett den valfrihetsrevolution underifrån som hela världen nu intresserar sig för; försöken med fria dagis, friskolor och vårdpeng.

Så vad är då budskapet med mitt långa inlägg idag? Jo, att regeringen inte kan vänta med reformerna! Jag för min del hoppas att regeringen har goda rådgivare som anser att förändringen är viktigare än makten och som lyssnar till vad andra säger.

Idag citeras ju bland annat SEBs chefsekonom och en makroanalytiker från Nordea i DN. De vill ha enklare regler för företagen, sänkta arbetsgivaravgifter och bolagsskatter samt satsningar på högre utbildning. Det vill säga ungefär det som många andra länder passar på att satsa på nu. Och de får medhåll av Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström som i SvD råder regeringen att damma av Globaliseringsrådets rapport.

Så, upp till bevis, regeringen!

Läs även: Motpol, Radikalen,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *