Regering(S)förklaringen

Visserligen är det två dagar senare, men jag behövde smälta tisdagens regeringsförklaring för att kunna kommentera den. Liksom efter statsministerns almedalstal i somras så är jag besviken.

I korthet handlade regeringsförklaringen om jobb. Detta är i sig inget märkligt eftersom alliansen även i årets val sökte väljarnas förtroende med arbetslinjen. I korthet var också regeringsförklaringen torr. Men detta är inte heller särskilt märkligt. Regeringsförklaringar är per definition torra och statsministern läser i princip alltid innantill från sitt manus. Men regeringsförklaringen var i det närmaste också visionslös. Och det ska den inte vara!

Moderaterna är de nya socialdemokraterna. Åtminstone riksdagen. Titta bara på följande citat ur tisdagens regeringsförklaring:

Ur inledningen:

Alliansen bärs av en idé om Sverige. Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd. Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner. Ett samhälle där familjen och det civila samhället står starka.

Och ur det efterföljande avsnittet om de offentliga finanserna:

Ansvar för Sverige. Det är så vi tar Sverige från kris mot full sysselsättning. Regeringen vill därför samla riksdagen kring uppgiften att säkerställa att Sveriges finanser är långsiktigt hållbara. Inriktningen för politiken under mandatperioden är att de offentliga finanserna ska uppvisa balans och överskott på 1 procent av BNP.

Och:

Därmed tryggas den offentliga välfärdens grund och Sveriges möjligheter att tryggt hantera kommande kriser.

Det centrala är alltså Sverige. Och då kollektivet Sverige. Genom stabila offentliga finanser kan vi skapa ett Sverige där undersåtarna medborgarna, bidrar till det kollektiva byggandet av välfärden.

Det viktigaste med att folk arbetar är således, för statsministern, inte att man ska få makt över sitt eget liv, kontroll över frukterna av sitt arbete och självkänsla och trygghet i sig själv. Det viktigaste med att folk arbetar är att staten då får in skattemedel som man kan fördela. Gonatt moderaterna, hej socialdemokraterna.

Och det fortsatte i samma anda:

Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning.

Arbete är grunden för Sveriges välstånd. Vår framtid, vårt samhälles sammanhållning och vår välfärd är beroende av människors arbetsinsatser. Vår utgångspunkt är därför att alla människors arbetsinsatser behövs.

Sverige är i dag ett land som kan sätta kraft bakom ambitionen att nå full sysselsättning. Ett land som genom att återupprätta arbetets värde steg för steg gör vårt samhälle mer inkluderande och dynamiskt, med förmåga att möta såväl demografiska utmaningar som en hårdnande global konkurrens. Med möjligheter att utveckla den välfärd som betyder så mycket för sammanhållningen i det svenska samhället.

Missförstå mig rätt. Att den offentliga ekonomin håller ihop och att myndigheterna har resurser så att de kan fungera är centrala faktorer i varje samhällsbygge. Annars fungerar det inte. Men frågan man måste ställa sig är “för vem?”

Jag är övertygad om att Reinfeldt och hans polare vill skapa ett Sverige för människorna. Men detta genom staten som på så sätt får företräde före människorna. Retoriken är uppenbar. Staten före individen, individen genom staten. För en liberal borde detta framkalla kalla kårar. Om inte det, så åtminstone oro. För en liberal borde det vara individen före staten, staten för individen.

Nu var iofs inte Reinfeldt helt statskramande. Han nämnde också något annat:

Samhället är större än staten.

Men vad Reinfeldt ansluter sig till här är en gammal moderat (konservativ) syn på samhället. Det är genom andra gemenskaper utöver staten, som trygghet för människorna kan skapas. Inte för att det är bättre, nödvändigtvis, utan för att staten då inte behövs.

Nåväl, att moderaterna, och därigenom alliansen, inte är klockrent liberala var och är ingen nyhet. Men jag blir ändå oroad.

Antal ggr statsministern nämnde “individer”: 2
Antal ggr statsministern nämnde “staten” och “samhället”: 41

Antal ggr statsministern nämnde frihet: 8 (och då främst inom utrikespolitiken)
Antal ggr statsministern nämnde välfärd: 23

Nu står visserligen inte alltid individen och samhället/staten i motsatsförhållande, och inte heller frihet och välfärd, men det säger ändå något. Socialmoderaterna har segrat.

Eller som Gudmundson skriver: Sverige är färdigt. Förvaltarens tid är här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *